I Marsfjällets skugga

Bernhard Nordh - en av de verkligt folkkära

  På fyra veckor sålde han 60 000 exemplar av romanen Flickan från fjällbyn och slog svenskt bokrekord. Han var den mest läste författaren i Sverige efter Vilhelm Moberg trots att han motarbetades på biblioteken, och när han dog 1972 hade han sålt över två miljoner böcker. Han var älskad av folket men fick aldrig ett erkännande av kritikerna, skriver Roland Tidström med anledning av att Bernhard Nordh i dag skulle ha fyllt 100 år.

  Statarpojken Bernhard Nordh blev inte erkänd, varken av sin far eller av litteraturkritikerna.

- Bernhard Nordh borde absolut ha fått en plats i litteraturhistorien som populärförfattare och beskrivas som en av Sveriges mest lästa författare i folklig tradition. Han lästes av miljontals svenskar i många, många årtionden. Däremot kan han inte tävla i berättandets kvaliteter, säger författaren och Bernhard Nordh-kännaren Matts Heijbel, som på 1970-talet skrev en biografi om Nordh.

  Sammanlagt blev det 28 romaner utgivna under flera olika namn i otaliga upplagor och på flera språk, flera hundra noveller och otaliga artiklar i dags- och veckopress för statarpojken från Uppland innan han lade ned sin penna för gott 1972. 

Livet för Bernhard Nordh började också utan erkännande. Hans far, en bondson, vägrade erkänna honom som sin och han kom i stället att hamna i statarskiktet, det unga 1900-talets arbetarslaveri som var så förhatligt för många.

  - Detta påverkade honom och gjorde honom extra intresserad för nybyggarna och deras strävsamma liv, säger Matts Heijbel.

  14 år gammal räknades han som arbetarkarl och drog sig fram i Upplandstrakten på diverse olika bruksjobb. Han engagerade sig som syndikalist, avskedades och svartlistades.  

  Bernhard Nordh drog iväg till Norrland för att ta jobb som rallare på Inlandsbanebygget i Vilhelmina.

  I Östersund avråddes han att åka till Vilhelmina och hamnade som likbärare på ett kraftverksbygge i Häggenås - spanska sjukan härjade i Europa och skördade fler liv än i hela första världskriget. Efter diverse turer kom han året efter, 1919, till Blajkfjället i Dorotea, han ville leva som eremit i vildmarken. Där insjuknade han och pendlade mellan medvetande och medvetslöshet.

  Nordh återvände söderut. Jobben och flyttningarna blev många. Han deltog i strejker och gick beväpnad med en revolver. Efter att ha brutit armen började han skriva. Sporrad av honoraren blev det allt fler noveller.

 Våren 1936 skrev han sin första roman, Jorden är god. Bonniers refuserade obarmhärtigt och bedrövad vände han sig till Lindblads förlag. Den handlar om en upplänning som kom upp till Norrland som nybyggare och bildade familj. Så var upplägget i flera av hans romaner.

  Bokförläggaren Sven Thulin på Lindblads accepterade manuskriptet och gav honom anvisning till en bygdeforskare i Vilhelminatrakten. Men först gick han till arkiven i Uppsala och började forska om insynade nybyggartrakter i sydvästra Lappland. Nordh har själv berättat:

  - Sommaren 1936 vandrade jag genom södra Lappland, knackade på lite varstans i stugorna, rotade i gamla gårdshandlingar. Liksom nybyggarna drevs jag mot väster och en dag såg jag Marsfjällets utlöpare spegla sig i Kultsjön.

I Marsliden, Vilhelmina,  hittade Bernhard Nordh det stoff ur verkligheten som han behövde för att skriva romaner. Byns invånare blev inte bara hans sagesmän utan vänner för livet. Här intervjuar han Helge och Elise Kanon.

Han slog upp tältet vid stranden till Marssjön och dagen efter gick han till Elise Kanon. Hon kommer ihåg mötet än i dag:

  - Maken var i ladugården då en karl kom in och satte sig på vedlådan innanför dörren. Han hälsade men sade inte vem han var. Han var fruktansvärt blyg så det blev inget prat. Själv höll jag på att baka tunnbröd och för att få karlkräket att gå bakade jag ett par brödkakor och gav honom smör, grädde och mjölk. Då blev han glad och for ned till sjön och åt. Det var första måltiden han åt i Marsliden. Dagen efter kom han tillbaka och tackade och från den dagen blev vi de bästa vänner, berättar Elise Kanon, som nobbade Nordh när han ville skriva en roman om henne.

  - Vad jag har ångrat mig sedan, grämer sig Elise.

 foto: ROLAND TIDSTRÖM - Bernhard Nordh skrev sanningen om oss, säger Elise Kanon.

I Marsliden gick han runt bland gårdarna och tecknade ned berättelserna. Sin bäste sagesman fick han i lill-Jonas Larsson, son till nybyggaren Lars Pålsson och som var tre år när Pålsson flyttade till Marsliden och under vedermödor odlade upp nybygget till en hävdad by. Här överträffade verkligheten dikten och Bernhard Nordh behövde inte hitta på handlingen. Det blev I Marsfjällets skugga och Nordhs definitiva genombrott.

  - Bernhard varken ljög eller överdrev. Han skrev sanningen och han skrev folks riktiga namn och rätta platser, säger Elise Kanon.

  - Ja, i stort sett höll han sig till verkligheten. Det var väl kanske inte så fördelaktigt skildrat i andra byar, det var en viss rivalitet, men jag har aldrig hört någon här i byn som har haft något negativt att säga om Bernhard Nordh, snarare tvärtom. Om vi är sanningsenliga är det Bernhard som har satt Marsliden och Vilhelminafjällen på kartan. Han har haft ohyggligt stor betydelse för oss, det går aldrig att uppskatta i pengar.

  - Det ser man på alla bussresor som går hit än i dag. Minst 90 procent har läst hans böcker och fascinerats av historien. Och att det är autentiska namn på det mesta blir en extra krydda på upplevelserna. Många utifrån kan böckerna mycket bättre än jag, säger Lars Pålsson-ättlingen Lasse Larsson i Marsliden.

  FOTO: ROLAND TIDSTRÖM - Det Bernhard Nordh har gjort för oss går aldrig att uppskatta i pengar, säger Lasse Larsson, Marsliden. Lars Pålsson-museet bakom vittnar om vilken dragningskraft Nordh ännu har

 Myten om Marsfjället var med I Marsfjällets skugga född. Lars Pålsson, som då nästan han fallit i historiens glömska, blev odödlig och kult. Turister från hela världen - flest holländare, tyskar och norrmän - har sedan dess närmast vallfärdat till Marsliden. Lasse Larsson mötte till exempel för ett antal år sedan en kanadensare som hade blivit sänd av en studiecirkelgrupp i Kanada att vandra i Bernhard Nordhs fotspår.

  Marsliden utvecklades till det mest sportstugetäta området i Vilhelmina och i byn har man satt upp och gjort ett Lars Pålsson-museum på den ursprungliga platsen. I fjol var det över 2200 namn i gästboken plus alla besökare som inte skrivit in sig. Bernhard Nordh har fortfarande stor påverkan på turismen i Vilhelminafjällen.

  Själv "tackade" han Marslidenborna 1938 genom att via Folket i bild samla in pengar till ett kraftverk, inte bara en gång utan två gånger - vårfloden 1941 spolade bort kraftverket men två år senare lyste lamporna igen. Elise Kanon glömmer aldrig lyckan byborna kände när det elektriska ljuset lyste första gången.

  - Jag grät. Det var så underbart att det kunde komma ljus från taket bara genom att trycka på en knapp. Elen hade vi väldigt mycket glädje av.

   I Marsfjällets skugga blev en omedelbar framgång och romanen följdes i snabb takt av  Fjällfolk, Undan frostpiskan - båda med Vilhelminastoff - och I de stora skogarna. De lättlästa norrlandsskildringarna i Jack London-stil gick hem hos folk, främst på landsbygden, och när böckerna kom in i bokklubbarna blev det en ordentlig skjuts på försäljningen. För ungdomar som inte gick högre skolor var Bernhard Nordhs romaner ofta inkörsporten till litteraturen.

  - Bernhard Nordh hade journalistiska metoder. Han åkte ut, lyssnade till människorna och återberättade deras historier, lite av Lubbe Nordström-stil. Och han använde ett enkelt och rakt språk som folk lätt förstod, säger Matts Heijbel och fortsätter:

  - Han sade själv att han hade ingen fantasi, därför måste han få andra att berätta. Sedan levde han sig in i historien, sökte upp miljöerna och fascinerades av människorna som flyttade in i Norrland för att rå sig själva och skaffa sig egen mark.

  - Hans litteratur har betytt väldigt mycket för folk och utan honom hade vi inte haft de skildringarna. Med tiden blev han spiritualist och skrev om andliga upplevelser. Romanen Vandra mot solen är lite av new age.

  Flera av böckerna filmades, bland annat med  Max von Sydow. 

  Hundraårsminnet av Bernhard Nordhs födelse firas i månadsskiftet i Tierp med utställning och föredrag och på liknande sätt i Vilhelmina senare i maj och i sommar. I Vilhelmina räknar man honom som en av de sina, trots att han aldrig bodde där mer än i tältet - i skuggan av Marsfjället.

 ROLAND TIDSTRÖM

  Åter till dagboken