Studieförbundet Vuxenskolan i Arjeplog arrangerade en Bernhard Nordh-eftermiddag i Vaukagårdens samlingssal denna tisdagseftermiddag. Salen var välfylld, ett sextiotal personer hade bänkat sig vid kaffeborden som Röda Korset dukat upp. Torsten Gavelin, ordförande i Bernhard Nordh-sällskapet, berättade om författaren och visade ett par videoinspelningar.

Bland åhörarna fanns en grupp Arjeplogsbor som läst Bernhard Nordh under förra vintern. En av deltagarna, Eskil Lundkvist, hade på vers beskrivit gruppen och dess aktioner och reaktioner enligt följande:

Trenne propra damer och åtta lurviga män

är nu åter komna tillsammans här igen.

Dessa elva genier kring ett avlångt bord

skall ånyo fördjupa sig i ämnet BERNHARD NORDH.

Och utan att Ni därom tigger, eller ens mej ber,

så kan jag avslöja de resultat som detta ger:

Nu Lasse ängsligt blickar mot gråa, mörka skyn.

Man ser han riktigt bävar inför – SKUGGAN ÖVER BYN.

Men Hans han rycker upp sej, tar sej själv i kragen.

Han känner att han är – STARKARE ÄN LAGEN.

Fredrik däremot, vill ta det mera varligt,

han är inte den som – LEKER FARLIGT.

Eivor hon sitter så trygg och så from.

Hon tänker: Ni skulle varit med – I MIN GRÖNA UNGDOM.

Karl-Bertil han har nu lämnat alla plogarna

och strövar ofta kring – I DE STORA SKOGARNA.

Medan Irma stundom undrar: Varför drar man på en tocken?

Nåja, honom har jag ändå hellre än – GYLLENE BOCKEN.

Liten Karin på en enda tanke jämt vill spinna,

hur det skulle kännas att vara – INGEN MANS KVINNA.

Seved som också sitter mitt i smeten,

han torde snart bege sej – ÅTER TILL VERKLIGHETEN.

Stigs nattro nu för evigt blivit såld,

sen han en tid har vistats – I VILDMARKENS VÅLD.

Allan rodnar, blir blodröd i hela hyn

så fort nån råkar nämna – FLICKAN FRÅN FJÄLLBYN.

Och själv jag känner mej som en vilsegången sugga

efter att ha irrat omkring – I MARSFJÄLLETS SKUGGA.

Åter till dagboken