Att Bernhard Nordhs Marsfjällsberättelser kan trollbinda och entusiasmera också dagens unga, får vi ett bevis för här. Journalisten Bertholof Brännström i Umeå prövade att högläsa ur böckerna för sin åttaåriga dotter. Det blev en fullträff.

-------------------------------------------

Jaktlycka, hungersnöd, snöstormar och björnstrider. Hjältar, skumrask och fantastiska miljöer.

Visst är Bernhard Nordhs böcker om Marslidens första nybyggare, precis så gripande som vilka spänningsromaner som helst. För oss från Västerbottens inland kanske ännu mer trollbindande när vi dessutom vet att det handlar om våra egna rötter.

Jag älskar själv berättelserna om Lars och Britta Pålsson och deras barn. Suger gärna i mig de målande miljöbeskrivningarna och blir känslomässigt engagerad i de obegripliga umbäranden och eviga slitningar, som hela tiden riskerar att slå nybygget och familjen i spillror.

Därför föll det sig naturligt för oss i min egen 2000-talsfamilj att läsa högt ur första boken, när vi förra våren tillbringade en förlängd aprilhelg i just Marsfjällets skugga. Det var den litterärt intresserade hustruns briljanta idé, och hon införskaffade snart ett exemplar i Kanons kiosk.

Kvällsläsningarna ur "I Marsfjällets skugga" blev snart dygnets höjdpunkt, också för de minsta barnen på tio respektive åtta år. Intresset ökade i takt med historiens upptrappning. När fara hotade och läget blev mer kritiskt för nybyggaren och hans sammansvetsade familj, spetsades förstås öronen extra mycket. Nästan alltid ville de båda barnen höra mer, fastän vi vuxna tyckte det räckte.

På väg ner från Marsliden, fortsatte högläsningen i bilen. På ett nästan magiskt sätt passerade vi by efter by som Pålsson själv i berättelsen just då hade ärenden i. Sällan har väl en så lång bilresa med barn gått så lätt att genomföra. Så fort vi rastat och skulle fortsätta ville barnen höra mer.

Del två, "Fjällfolk", fick vi läsa på hemmaplan. Det hade gått en tid sedan den första boken lagts åt sidan, och en lång och varm sommar hade suddat bort de klaraste bilderna av nybyggarfamiljens öden.

Men minnesbilderna från fjällen och den lilla byn vid Marssjöns strand, klarnade så fort vi satte igång. Makarna Lars och Britta var inte längre i sin krafts dagar och fokus hade förflyttats till de nu vuxna eller halvvuxna barnen. Men konflikterna med lapparna och andra, mindre toleranta nybyggare, fanns kvar, liksom svagårens fruktansvärda hunger och nöd. Redan efter första kapitlet var vi fast igen. Inte minst yngsta dottern My fascinerades av berättelsen, vilket i sin tur fascinerade mig.

För är inte lidandet, tidens obarmhärtiga villkor och den karga miljön i 1800-talets Kultsjödal, men också författarens sätt att berätta, så långt från dagens televiserade och datoriserade barn som man kan tänka sig? Ändå lyckas Bernhard Nordh alltså trollbinda min lilla åttaåring, så till den grad att pappa under inga omständigheter fick hoppa över kvällsläsningen.

Med sammanbiten mun, tätt intill den trygge fadern, följde dottern noga särlingen Jonas' ibland omöjliga kamp för sin rätt och överlevnad. Precis som jag ville hon veta om han skulle överleva björnmöten och skottsår, om han skulle få sin Stina från Borka, eller hur grannen Gretas efterlängtade men tragiska graviditet skulle förlöpa.

Efter varje kapitel samtalade vi ofta om det vi just läst. Åttaåriga My hade förstås frågor kring sådant som vi vuxna kanske vet eller kan räkna ut, om dåtidens villkor och strider. Samtalen slutade ofta i en gissning kring hur det skulle gå och vi längtade båda efter nästa högläsning ur boken.

Nu är också "Fjällfolk" avslutad, sorgligt nog. Men man skulle ju kunna läsa om dem. Kanske gör vi det till sommaren. Det skulle sitta fint, för då vill My absolut åka upp till Lövberg, Borka, Fatmomakke och naturligtvis Marsliden igen. Den här gången ska vi titta närmare på makarna Pålssons lilla grånade stuga.

Kanske sätter vi oss där i slänten ner mot sjön och läser om böckerna, lilla My och jag. Jo, så blir det nog - det vill vi säkert båda två.

Bertholof Brännström, 2003