Jakten på Bernhard Nordhs björnjägarkoja

Av Erik Jonsson

Eivor och Erik Jonsson, Ormsjö, Dorotea. (Foto Torsten Gavelin) 

Under vintern kom en förfrågan om eventuell kännedom var Bernhard Nordh byggde sin koja på Blaikfjället mellan Dorotea och Vilhelmina. Det ledde till läsning av boken I min gröna ungdom och en gissning att han byggde på Fortjärnskullen.

    Under senare delen av maj avsåg min hustru Eivor och jag att göra en tur till Fortjärnskullen. När Knut Grönlund fick höra våra planer ville han göra oss sällskap. Han har stor kännedom om Blaikfjället eftersom han tillbringade sin ungdoms somrar i Granlidens fäbodar.

Vad skulle vi försöka finna? Bernard Nordh skriver i boken att han byggde sin koja framför en stor sten och använde den som gavel. Det innebar att det räckte med tre väggar. Framför stenen grävde han sig ned en halv meter så att han fick en plan 3x3 m. På denna plan byggde han en nära två m lång stenmur framför stenen och fyllde mellanrummet med grus. På denna stenmur uppförde han en eldstad och skorsten.

Den bevisning som krävdes för ett påstående om att ha funnit Bernhard Nordh:s kojplats var en sten av minst två meters höjd och med en någorlunda plan och lodrät sida. Framför stenen skulle det finnas en grävd plan om 3x3 m och på planen skulle det finnas en mängd stenar från stenmuren och skorstenen.

I boken nämns också att kojan finns vid en bäck, för pigan Kristina tvättade Bernhards dyiga kläder i en bäck. Även uppges det att kojan finns en km från en sjö och att Kristina hade en mil att gå till Anders Perssons fäbodställe vid Öster-Storbäcken och Fjällån.

Eftersom Bernhard Nordh uppsökte Dorotea för att jaga björn var det troligt att kojplatsen fanns uppe på fjället med sina vidsträckta myrar och med god uppsikt och mindre troligt inne i en skog. Hjortronmyrarna hade vi besökt så många år så vi visste att på dem fanns ingen stor sten. Däremot visste vi inte vad som doldes i fjällets skogsområden.  

Fortjärn augusti 2002. (Foto Torsten Gavelin)

Vid vår första tur i maj vandrade vi tre till Sjöbäcken, som rinner från Fortjärnen. Bäcken rinner i en ravin med mängder av stora stenar. Vi spred ut oss i terrängen och gick i riktning mot Fortjärnen. Sedan flera år tillbaka visste vi att Knut Grönlund och Jan Erik Bergstedt hade byggt en koja för ripjakt i denna dalgång.

Efter en stund ropade Knut att vi skulle komma. Vi var framme vid deras koja och skulle nu bese den. Vi gick in och satte oss och fick veta att de byggde kojan omkring 1960. Avsikten med kojan var att de skulle vara utvilade och inte svettiga när de begav sig ut på ripjakt. De har dock inte nyttjat kojan så många nätter. Kojan finns intill en lodrät bergvägg, vilket var intressant men det syntes inget stenröse och platsen ligger i en skog rätt långt från öppna myrar och därför mindre idealisk för en björnjägare.

Vi fortsatte vår vandring och fann att hela dalgången är fylld av stora stenar. Där fanns sten vid sten och inget utrymme för en kojplats. Fortjärnkullens västra del blev avspanad och där finns krokig björk men inget byggnadsvirke. Därefter gick vi österut och rastade vid en tjärn. På återvägen uppsökte vi dalgången vid Sjöbäcken igen nedanför kojan. Även där fanns mängder av sten och höga berghällar. Fisk i bäcken kommer inte upp längre än till de höga berghällarna där det blir stopp. Så avbröt vi vår spaning efter bäcken och gick hem.

En vecka senare gjorde Eivor och jag en andra tur upp på Blaikfjället. Denna gång valde vi den östra stigen från Granlidbrännan och kom till Fjällbäckmyran, där skogskanterna avsynades. Därifrån fortsatte vi till Fiskarhöjden och avsynade skogsbrynet vid vår vandring mot nordväst. När vi kom till renvaktarstugan blev det en stunds rast. Därpå vandrade vi österut och följde Fiskarhöjdens norra sida.

Vi beslöt också att uppsöka höjdens topp eftersom vi aldrig varit dit. I vintras antog jag att Bernhard Nordh mätte avstånden till tre fjäll från Fiskarhöjden men fann nu att inga mätningar kan göras därifrån på grund av en mycket tät björkskog. För att få en skymt av fjällen måste vi gripa tag i flera grenar för att få fri sikt.

Bernhard Nordh måste ha utfört sina mätningar antingen från Fortjärnskullen eller Klinkhöjden. Intressant var att vi från höjden såg flera byar inom Vilhelmina och längre ned träffade vi också på stigen från Granlidbränna till Baktoberg. Denna dag avspanades skogsområdena vid Fiskarhöjden och väster om Fjällbäckmyran men inget fynd gjordes.

Att Bernhard Nordh byggde sin koja visste vi och i det aktuella området finns två bäckar: Sjöbäcken och Väster-Storbäcken. Det kunde tänkas att Bernhard Nordh befann sig vid Västvattensjöns östra ände när han gick upp på fjället och kunde då hamna öster om Sjöberget och Fjällbäckmyran och där påträffa Fjällbäcken som rinner till Väster-Storbäcken. Med nyväckt intresse beslöt vi att rekognosera området. Från Ö.Ormsjö körde vi den 18 km långa sträckan förbi Västvattensjön och fram till Väster-Storbäcken. Därifrån uppsökte vi den stig som leder uppför bäcken och som vi kände till. När vi kom upp till fjällmyrarna beslöt vi att gå på var vår sida av bäcken. Eivors västra sida var mer lättframkomlig med mindre skog och öppna myrar. Min sida krävde mer tid för förflyttning genom ris, högt gräs och täta björkdungar. Jag såg också rätt många större stenar som måste uppsökas. Detta gjorde att vi någon timme senare hade förlorat kontakten med varandra men vandringen fortsatte. Efter ytterligare någon timme kunde vi åter höra våra visselpipsignaler. Vi sammanträffade och dryftade läget. Hon berättade att hon hade besvär med ett ben som ömmade så mycket så hon vågade inte gå högre upp på fjället och vi hade lång väg att gå tillbaka. Plötsligt undrade hon varför jag var på samma sida av bäcken som hon. Jag påstod mycket bestämt att jag alls inte hade gått över någon bäck men hade inte någon riktig förklaring. Eivor insåg att hade jag gått över en stor bäck och inte mindes det så måste jag ha drabbats av någon knäpp. Jag förklarade att jag hade inget besvär och hon kunde sätta sig ned och vila medan jag fortsatte ett stycke till. Det gick hon inte med på så vi rastade en stund och därefter sökte vi oss hemåt.

Nästa dag kom Knut Grönlund och jag berättade att jag hade råkat ut för en märklig händelse som jag inte kunde förklara. Jag hade gått över Fjällbäcken men hade inte sett någon bäck. Han skrattade, han hade fiskat många år i bäcken och kände den väl. Fjällbäcken har underjordiskt lopp på några ställen.

Meddelade nu Torsten Gavelin att vi hade gått upp tre gånger på fjället och inte avsåg att gå upp någon fler gång. Våra tre turer gjordes före midsommar.

Efter midsommar ringde Torsten för att få närmare besked om stigen från Granlidbränna till fjället. Han och svågern Erold Viklund, född i Avaträsk, avsåg att gå upp en tur. Det blev bestämt att när de åkte hem efter fjällturen så skulle de komma in och avlägga rapport.

En eftermiddag några dagar senare kom de in, de var mycket positiva och på strålande humör. De hade uppsökt Fortjärnskullen och där hade de funnit en koja intill en berghäll. De hade snitslat vägen dit med toapapper, eftersom toapapper snabbt försvinner i naturen. De skrattade också för någon av deras fruar hade undrat varför turen krävde så mycket toapapper. Vi fick omtala att de hade funnit ripjägarnas koja, som byggdes omkring 1960. Eftersom platsen är undangömd i skogen ansåg vi den vara mindre trolig som kojplats för björnjägaren Nordh. Han skulle troligen aldrig se skymten av en björn på den platsen. Det finns en berghäll där men inga övriga bevis för att platsen är den rätta.

Väster-Storbäcken har fyra tillflöden från Blaikfjället och vi hade kollat det västra. Även dessa tillflöden ansåg Torsten och Erold vara mycket intressanta och värda att utforska. Deras andra tur företogs upp efter Väster-Storbäcken och de spanade av de två tillflöden som finns längst österut och där vi inte hade gått. Därefter vandrade de till området norr om Fjällbäckmyran. Inte heller denna dag fann de något av intresse.

Sökandet hade nu kommit till ett kritiskt läge. Fem turer hade gjorts och större delen av det aktuella området var avspanat utan att någon kojplats blev funnen. Vad var fel? Fakta från boken var att kojplatsen låg en km från en sjö och en mil från Anders Perssons fäbod samt att platsen fanns vid en bäck och kojan byggdes mot en stor sten. Allt detta stämmer så bra med platsen för ripjägarnas koja. Kunde det vara så att ripjägarna 40 år senare råkade bygga sin koja på exakt samma plats som Bernhard Nordh?

I så fall fann vi platsen redan på morgonen under sommarens första tur. Finns det bevis för att platsen är den rätta?

När ripjägarna valde plats för sin koja så skulle det vara på ett undangömt ställe där folk sällan gick. Dalgången vid Sjöbäcken befanns vara mycket lämplig. De begav sig dit för att välja en byggplats. Den enda plana markyta de kunde finna var framför en berghäll och där byggdes kojan.  

Ripjägarnas koja. (foto Torsten Gavelin)

När Bernhard Nordh skulle bege sig till fjället kom han först till Västvattensjön, där han övernattade i sin enkla riskoja. Under natten vaknade han och frös så han måste stiga upp och göra upp eld. Han studerade sin karta och fann att Sjöbäcken rann från fjället till Västvattensjön, så han beslöt att söka rätt på bäcken och följa den till fjället. Han hade frusit tillräckligt för att inse att han måste bygga sin koja med det snaraste. Han hade läst många vildmarksskildringar och troligen funnit tipset att bygga kojan mot en berghäll. Det skulle underlätta bygget på flera sätt om han fann en berghäll. Om han inte fann någon måste han bygga på sedvanligt sätt. Vid bäckens övre del fann han en passande bred berghäll och beslöt att där uppföra sin koja. Marken nedanför berghällen var sluttande varför han beslöt att vandra till Dorotea och inköpa såg och spade.

40 år senare kom ripjägarna till samma område och fann den plana markytan nedanför en berghäll. Den plana ytan hade Bernhard Nordh åstadkommit men det kunde de inte veta.

För ett par veckor sedan träffade jag en av kojbyggarna. Han berättade att han grubblat så länge över var Bernhard Nordh hade byggt sin koja och nu var han helt säker på att de själva hade byggt på Bernhard Nordh:s kojplats.

När de byggde fanns det sot på berghällen men han antog att någon fiskare hade eldat vid stenen. Båda kojbyggarna var nu helt överens om att de hade byggt på Bernhard Nordh:s kojplats.

På frågan hur det såg ut på platsen när de började bygga så framkom att det var ett "stenhover" nedanför berghällen. Denna sten använde de som grund för kojan. Där fanns också en del torra lågor som de sågade upp till ved. Intill berghällen fanns då även en källa men den har försvunnit under senare år. Dessa nya uppgifter styrker uppfattningen att de verkligen byggde på Bernhard Nordh:s plats och denna bevisning blev undanröjd redan för 40 år sedan.

Bernhard Nordh:s kojplats är alltså funnen. På ett band berättar Bernhard Nordh något om sin vistelse på Blaikfjället och han uppger att han byggde sin koja vid en klippa. Det stämmer bra med med fyndplatsen.

Denna kojplats blev tidigt funnen vid vår första tur men bevisning saknades för att med säkerhet kunna fastslå att även Bernhard Nordh hade byggt där. Eftersom bevisning inte fanns kom sökandet att bli mödosamt och komplicerat.

Efter att under vintern ha läst boken I min gröna ungdom och en tid funderat över de fakta som fanns i boken föreföll det rimligt att gissa att han kom till Västvattensjön och att han byggde sin koja vid Fortjärnskullen. Att denna gissning visade sig vara helt korrekt var då ett mindre förväntat resultat.

Det är möjligt att fyndplatsen kan bli ett nytt utflyktsmål inom Dorotea för det kan finnas intresserade som vill se platsen där Bernhard Nordh levde sitt vildmarksliv. Platsen finns cirka 300 m från Fortjärnen och cirka 25 m öster om Sjöbäcken. Där står nu ripjägarnas koja nedanför en klippa. Om Sjöbäcken befinnes vara för bred att komma över så finns stockar utlagda över bäcken närmare Fortjärnen.

Åter till Dagboken