Platsen
där Bernhard Nordh levde sitt vildmarksliv inom Dorotea.
Efter förfrågan
från Vilhelmina om eventuell kännedom om platsen för Bernhard Nordhs
vildmarksliv på Blaikfjället inom Dorotea uppväcktes ett intresse för
att söka finna svaret på denna fråga. Det var dock bara att inse att
det skulle bli mycket svårt att efter mer än åttio år träffa på någon
som hade något att berätta om Nordh. Men man kunde ju alltid göra ett försök
att få fram något. Nordh berättade om sitt vildmarksliv i boken I min
gröna ungdom, varför den genast inlånades för noggrant studium och lästes
med särskild uppmärksamhet riktad på alla uppgifter från hans
beskrivning av färden. Samtidigt med läsningen av boken studerades
kartblad över berörda områden och med egen rätt goda lokalkännedom på
Blaikfjället, förvärvad efter många års hjortronplockning, gick det
att steg för steg närma sig en lösning av problemet. Att en lösning
till slut blev möjlig berodde framför allt på de många uppgifter som
Nordh hade med i boken.
En första lösning på problemet blev därpå nedskriven. Vissa
uppgifter i boken kan emellertid tolkas på mer än ett sätt. Tolkningen
av orden "efter att ha passerat två stora byar kom de in i
skogen" tydde på att bonden och han passerade Avaträsk och Ormsjö,
och därifrån tog vägen till Granlidens fäbodar. När detta skrevs var
jag något tveksam till lösningen och då var jag inte heller säker på
vem bonden var.
Senare fann jag bekräftat att bonden var från Avaträsk. En
person från Avaträsk som skall till Blaikfjället väljer aldrig den långa
omvägen över Ormsjö. Med mindre krav på en bys storlek fann jag att färdvägen
fick en annan sträckning. Färden skedde givetvis efter den väg som
avaträskbor använde. Skrivningen måste således omarbetas och den nya lösningen
nedtecknas. Samtidigt görs också några andra justeringar av den första
skrivningen. Därefter tror jag att det knappast råder något tvivel om färdvägen
och var boplatsen för Nordhs vildmarksliv var belägen.
Några mycket intressanta uppgifter har jag också fått från
Selina Svanlund i Avaträsk. Hennes make Åke avled för några år sedan,
han var en man med stor kännedom om Blaikfjället efter många års jakt
och fiske där.
Inledningsvis gjordes förfrågan hos flera personer om de hade någon
kännedom om Nordhs vistelse i Dorotea men det gav svaret nej, dock hade
en person hört att Otto Eriksson i Saxvattnet och Bernhard Nordh var goda
vänner.
Berhard Nordh var född 1900. Otto Eriksson var född 1886 i Laxsjö
utanför Strömsund. Han blev rallare vid byggnationen av inlandsbanan och
1917 bosatte han sig i Saxvattnet. Bernhard och Otto hade troligen stora
gemensamma intressen, de var båda mycket intresserade av politik och samhällsfrågor
och troligen rådde också stor samsyn dem emellan. De hade möjlighet att
diskutera och väga olika förslag till förändringar i samhället. Längre
fram i tiden blev Otto Eriksson en framstående landstingsman och kom att
sitta som sådan under flera perioder. Vänskapen med Otto kan ha bidragit
till att han valde att stanna i Dorotea.
När det gällde att finna början på Nordhs färdväg var det svårast
att lokalisera från vilket område han utgick. Eftersom han kunde
sammankopplas med inlandsbanan var första tanken att han utgick någonstans
från östra delen av kommunen, men det visade sig vara fel och andra områden
måste prövas. Efter ett tag gick det att finna början på hans
vandringsväg. Boken I
min gröna ungdom
Varför beslöt
Birger att leva vildmarksliv i Dorotea? s 90 På Gävle Centralstation löste
Birger biljett för att ta nattåget till Östersund. Han uppgav sig vara
rallare och ämnade söka arbete vid Inlandsbanan. Han visste att han måste
ända upp till Vilhelmina för att komma i kontakt med arbetslaget.
Under arbete i Hallstavik lånade Birger flera vildmarksböcker av
sitt värdfolk. Han läste även dagstidningarna och konstaterade, att världen
fortfarande var ett dårhus. Det var inte mycket att göra åt eländet.
Till sist förstod Birger att det fanns bara ett att göra. Han skulle lämna
detta dårskapens hus, dra sig tillbaka till de stora skogarna och leva
resten av sitt liv som björnjägare.
Sedan löste han för andra gången biljett till Östersund, där
han beräknade få köpa nödig utrustning för livet i vildmarken.
Dorotea var Sveriges björnrikaste socken. s 92 Tåget till Östersund den 3
maj 1919 - ägde tusen kronor. s 93 Kunde stanna i Östersund en
vecka och sedan dra mot vildmarken. s 94 Tittade efter bössa och björnspjut
- köpte jaktkniv. Reste nästa dag till Häggenås - lånade smedja -
gjorde två spjutspetsar och sju pilspetsar s 99 Till Östersund - köpte stålvajer
för pilbåge, gångjärn och borrar - såg annons om försäljning av bössa
i Hallviken - reste till Hallviken s 100 Köpte bössa i Hallviken för
100 kr - fortsatte till Dorotea s 106 Birger var på väg in mot
vildmarken. Han lämnade landsvägen och följde en liten stig - svettades
under 40 kg packning - stigen drog mot nordväst 1. I Dorotea hörde han sig för om lämplig väg
att gå för att komma upp på Blaikfjället. Han fick troligen rådet att
först gå till Avaträsk och därifrån följa kyrkstigen till Granlidens
fäbodar. Från dessa fäbodar gick sedan flera stigar till Blaikfjället.
Detta råd bestämde han sig att följa. Således
vandrade han landsvägen från Dorotea till Avaträsk och där vek han in
på kyrkstigen genom skogen från Granlidens stora fäbodsområde med
cirka 20 fäbodar. På den tiden betade kreaturen i skogen och trampade
upp ett stort antal stigar. Man måste ha kännedom om stigarna för att
komma rätt. Inga vägvisare var uppsatta. Birger fann att stigen
grenade sig, vänster eller höger? Han vädrade och tyckte sig förnimma
lite mera björnlukt på den högra stigen och valde den. s 107 kom till en liten skogssjö,
fiskade röding, stigen tog slut 2. Valet av högra stigen innebar att han missade möjligheten
att komma till Granlidbrännan. I stället kom han till Västvattensjön
och där slutade stigen. Birger var nu
rejält uttröttad efter att ha burit den tunga packningen de tre milen
till sjön. Bössan hade besvärat honom mycket under vandringen. Vid sjön
fiskade han röding, gjorde upp eld och stekte. Han blev sedan intresserad
av en stor gran och fann att det skulle vara enkelt att ändra den till
bostad. Han bröt kvistar och flätade in dem i grenverket och byggde en
riskoja. På en matta av granris ordnade han sitt nattläger och lade sig.
Klockan tre på morgonen måste han lämna sin hydda. Han frös så han
skakade. Han gjorde upp eld och kokade kaffe. Nu insåg han att han måste
ändra sina levnadsvanor, han måste leva som räven - jaga på natten och
sova i solvärmen under dagen. Han högg en granstör och monterade sitt
björnspjut. Tills vidare skulle han behålla riskojan som fast bostad.
och endast ta med sig bössan och spjutet. Sedan började han vandringen
mot fjället och det lutade ständigt uppför. Strax före midnatt var
Birger uppe på kalfjället. s 115 solstrålar på snöfjällets
toppar s 116 väster om Blaikfjället fanns
lämplig plats för husbygge - hade från fjället sett ett stort vatten i
norr - en liten sjö fanns en km från boplatsen - byggde huset 3. Han såg en skogklädd höjd och vandrade upp på
den. Det var Fiskarhöjden med en härlig utsikt över stora delar av fjället.
Solen höll på att gå upp och under solskensdagar är platsen mycket
inbjudande med sin vackra utsikt. Fiskarhöjden med sina 700 m är näst högsta
punkten i området. Härifrån tittar han ned på Fiskarsjöarna som finns
längre bort i nordost och i nordväst ser han flera snöklädda fjälltoppar.
Den lilla sjön en km bort är Fortjärn. Han fann att platsen var
idyllisk och här skulle han vilja bygga sin koja men upptäckte tyvärr
att platsen saknade de byggmaterial han behövde. Här växte endast smala
krokiga björkar men ingen riktig skog och inte heller såg han tillräcklig
tillgång på sten för en eldstad. Han måste alltså söka finna en bättre
plats och började spana efter andra höjder i omgivningen. Sydost om
Fortjärnen såg han en kulle och beslöt att gå dit. När han kom fram
kunde han konstatera att kullen hade allt det han behövde. Här fanns
tillgång på sten i varierande storlekar och lämplig skog och kullen
hade hyggligt med ved och vatten kunde han hämta i Sjöbäcken som rann
från Fortjärnen. s 117 tvingad gå till Dorotea för
att skaffa verktyg - spade, såg s 126 en man från en fäbod fann
Birger - mannen är bonde s 131 upprättar en karta - i nordväst
vidsträckta myr och träskmarker. 4. Detta stämmer helt med verkligheten. s 135 går till Dorotea - handlar s 138 Strax utanför Dorotea
upphunnen av en körbonde - erbjuds skjuts av bonden från fäboden s 141 efter att ha passerat två
stora byar kom de in i skogen s 143 Birger övernattade i bondens
by 5. Uttrycket "bondens by" vållar lite problem. Om man följer
färdvägen sida efter sida så innebär det att de kom till bondens by
efter att ha passerat två stora byar och kommit in i skogen. I så fall
är bondens by fäbodsområdet på fjället. När det senare konstaterades
att bonden har sitt hem i Avaträsk så bör den orten vara bondens by. När
bonden kör från Dorotea besöker han sedan givetvis sitt hem i Avaträsk.
Att bondens by är Avaträsk styrks också av att bonden visar Birger det
utsäde han köpt i Dorotea. Utsädet måste väl vara avsett för sådd i
Avaträsk och inte på fjället. Det tycks som författaren här har
skrivit i omvänd ordning, detta gäller sid 141 - 143. Jag tror att författaren medvetet och med avsikt ändrar på
geografin. Varför? Jo, han vill för sin fortsatta skrivning placera
bondens by och huvudpersonerna på fjället betydligt närmare sin
boplats. Birger
som var på väg till fjället blev alltså bjuden på skjuts. De åkte
till bondens hem i Avaträsk, där Birger blev bjuden på mat och husrum.
Nästa morgon uppsökte bonden sin syster i en granngård. Hon hade blivit
änka förra hösten och var i stort behov av en dräng på sin bondgård.
Bonden tyckte att systern som hette Matilda Lindgren skulle erbjuda Birger
drängtjänsten. Birger träffar också bondens piga Kristina och i köket
resonerade han med gårdens farfarsgubbe, som hette Jonas och var född
1847 i Matsdal. När
det blev dags för färden till fjället gjorde bonden i ordning häst och
hjulåkdon. Om man promenerade valde man kyrkstigen med sina förgreningar
för att komma till fäbodstugan, som låg på andra sidan Fjällån. Hade
man en transport med häst att utföra måste man ta en annan väg. Bonden
och Birger körde landsvägen genom Avaträsk och efter ytterligare några
km kom de till byn Tvåtjärn. Även denna by passerades och färden
fortsatte utmed sjön Nordflätiken. Vid sjöns norra ände körde bonden
in i skogen på en mindre väg med tydliga hjulspår. Bonden upplyste om
att vägen ledde till ett fäbodsområde som kallades Klippfäbodarna. Av
för skrivaren okänd anledning har vägen fått benämningen Idiotvägen.
Möjligen var det vid dessa fäbodar som bonden måste lämna sitt hjulåkdon
och flytta över lasten till en hästsläpa. Färden fortsatte därefter
mot nordost och några km längre fram kom de till Fjällån. Denna å är
bred och har stort vattenflöde i sitt nedre lopp och är där svår att
passera, men vid utloppet från Västvattensjön och en sträcka nedåt är
den lätt att passera med häst på flera ställen. Här kunde Birger följa
Fjällån tillbaka till sin riskoja vid Västvattensjön. s 146 bonden heter Anders Persson 6. Ringde till Selina Svanlund eftersom hon vet åtskilligt om detta område
genom att hennes mor var född i Granlidbrännan och frågade efter Anders
Persson. Hon ville minnas att det bott en Anders Persson på andra sidan
Fjällån, men tala med Britta Nordanhag som växt upp där. Ringde till
Britta men hon var bortrest. En vecka senare ringde jag till Britta igen
och nu var hon hemma. Berättade om Nordh och hans vildmarksliv på fjället
och frågade om Anders Persson. Nej, Anders Persson var helt obekant för
henne. Nämnde att Selina mindes att det bott en Anders Persson i området.
Stopp vänta, nu går det upp ett ljus. Vi sa n'Annäsch Päsch'n. Jo,
n'Annäsch Päsch'n hade en fäbod där. Den låg i närheten där Österstorbäcken
rinner ned i Fjällån. Namnet Nils Erikstorpet finns på kartan, denne
Nils Erik var Brittas far. Olov Ottos torp finns också på kartan ett
stycke ifrån. Britta berättade också att hon vet att en dotter till
Bernhard Nordh vigdes på 40-talet i kapellet i Fatmomakke för att hedra sin fader. Hon avslutade
samtalet med: Jag måste bekräfta att du säkert är inne på rätt spår.
Således - Anders Persson är en verklig person. s 188 mätning - 43 km till Gitsfjället,
68 km till Borgafjällen och 80 km till Marsfjället 7. Birger
blev så småningom klar med bygget av kojan på Fortjärnskullen och
flyttade in i den. När han ville mäta avstånden till fjällen vandrade
han upp på Fiskarhöjden, där utsikten var mycket bättre. Birger visar
sig ha matematiska kunskaper och är kunnig i trigonometri. (Intressant
tycker jag för matematik var mitt favoritämne under studieåren.) Birger
måste ha en vinkelmätare och en tabell med värden för sinus, cosinus
och tangens för att kunna räkna ut avstånden och det har han med sig. 43 km till Gitsfjället - för kort, han finns några km längre i nordväst 68 km till Borgafjällen -
bra mätt, han finns nära Fiskarhöjden. 80 km till Marsfjället - för långt, han finns vid östra änden av Fiskarsjöarna. Med
de provisoriska mätverktyg han använde blir man imponerad av mätresultaten.
Utan tvekan visar mätningar att han finns på Fiskarhöjden s 240 han sökte komma till några
tranors bo - kärr- och dyområde nordväst om Blaikfjället - han sjunker
ned i dyn och ligger länge utan att kunna ta sig upp - med stora svårigheter
lyckas han till sist 8. Beskrivningen är helt korrekt och bevisar att
Birger har varit i området. Där finns en stor myr med dy och fortfarande
håller den inte att gå på. Birger
var stel och frusen när han tog sig upp ur dyn och vandrade i genomblöta
kläder tillbaka till kojan. Följden av äventyret blev en svår förkylning
med svettningar, yrsel, dvala och förlorat medvetande. Han vaknade när
bondens piga Kristina tilltalade honom. Birger visste då inte hur länge
han legat i dvala, kanske var det en vecka. Han var nu mycket svag och
helt orkeslös. Kristina kom med mat varje dag och hon blev hans räddning. s 253 en mil från Birgers koja till
Perssons fäbod 9. Avståndet är cirka 8 km fågelvägen men gångavståndet
närmar sig milen. Med stor tillfredsställelse noteras att Birgers alla
uppgivna avstånd stämmer så bra med verkligheten. s 255 Nästa morgon lämnade Birger
sin skogskoja s 257 Om tre veckor borde han kunna
vara i Paris 10. Bernhard Nordh beskrev fjällområdet mycket
korrekt i sin bok och man blir överraskad över att överensstämmelsen
med verkligheten är så god. Personerna i skildringen från Blaikfjället - verkliga eller diktade? Man måste söka fakta i kyrkböcker för att kunna
besvara frågan.
Birger är givetvis författaren.
Anders Persson var bonde och längre fram i
tiden tog han namnet Vikström. Anders Persson Vikström var född den 19
mars 1864 och var således 55 år vid mötet med Birger. Den 12 jan. 1895
gifte han sig med Anna Matilda Jonsdotter född den 20 sept. 1873. De fick
barnen Jonas Elis f 97, Frans Oskar f 98 och Gustav Gerhard f 01. Den
tredje sonen var blind. (Flera barn kan senare ha tillkommit.) Anders
Persson är således en verklig person.
Matilda Lindgren. l boken beskrivs hon vara änka
och syster till Anders och hennes man dog i spanska sjukan 1918. Hennes ålder
tros vara knappt 30 år. Söker
rätt på Anders föräldrar och de är bonden Pehr Pehrsson f 1815 och
Sara Brita Pehrsd. f 1815. De bodde i Avaträsk och fick 12 barn. Anders
har ingen syster med namnet Matilda. Anders yngsta syster var Sara
Josefina f 1869 och hon var således 50 år när Birger besökte byn. Vid studium av dödboken för 1918 häpnade jag över alla rader med
samma dödsorsak - lunginflammation-spanska sjukan. Under den korta perioden 16 aug. till och med 10 okt.
inträffade 41 dödsfall inom Dorotea församling och 9 inom Risbäcks församling.
Ingen person med namnet Lindgren fanns bland de avlidna. Matilda är således
en diktad person.
Farfarsgubben Jonas uppges vara född våren
1847 i Matsdal och hade skjutit 11 björnar. Platsen där Birger levde
sitt vildmarksliv låg mycket nära kommun- gränsen till Vilhelmina.
Denna närhet påverkade kanske Nordh så han valde att låta en gammal
vilhelminabo få berätta om nödår och förr i tiden. För
kontroll tas en titt på Anders farföräldrar. De var Pehr Jonsson f 1773
och Magdalena Jonsd. f 1775 och de bodde i Arksjö. Fick också syn på föräldrarna
för Pehr Jonsson f 1773. De bodde i Arksjö och var Jon Pehrsson som dog
1798 och Kristina Pehrsd. f 1747. Prästen hade skrivit in att Jon Persson
var lappfödd och första åbo i Arksjö. Kunde
morfar och farfar ha förväxlats? Bäst att kolla. Anders morföräldrar
var Jon Bertilsson f 1840 och Brita Greta Olsd. f 1856 och boende i Avaträsk.
Fanns
det någon Jonas i Matsdal f 1847? Jo,
Jonas Olof Hansson men han var född 1835. Farfarsgubben
Jonas är också en diktad person.
Kristina är piga i Anders Perssons gård och uppges vara
25 år. När Birger låg. svårt sjuk uppsökte hon hans koja och räddade
hans liv. Det är alltså till stor del hennes förtjänst att boken I min
gröna ungdom blev skriven. Vid
den företagna kontrollen visade det sig att sidan med Anders Perssons
familj upptog en enda piga som haft tjänst på gården. Hon hette Betty
Kristina Bergman och var född i Fjällsjö den 31 maj 1901. Hon kom till
gården den 13 juni 1916 och utflyttade till Tåsjö den 14 maj 1918.
Kanske saknade familjen Persson denna Kristina och bad henne återkomma,
vilket hon också gjorde 1919. Hon var då 18 år. Kristina
är alltså en verklig person. Birgers övergivna skogskoja När jag ringde Selina Svanlund i Avaträsk och frågade vad hon visste
om Anders Persson kom samtalet att beröra också andra saker på Blaikfjället.
Jag visste att hennes avlidne man Åke hade jagat älg på fjället mest
hela sitt liv. Selina berättade att när de bildade familj var det en
bekymmersam tid. Arbetslösheten var hög och dagsförtjänsten var låg för
de som lyckades få en tids arbete och det var knapert på alla sätt. Det
fick till följd att många gav sig ut på tjuvjakt och tjuvfiske för att
få någon mat på bordet. Även Åke gav sig ut på olovlig proviantering
av kött och fisk på fjället. Det blev många fällda älgar med åren
och köttet transporterades hem med häst efter Idiotvägen nattetid i
skydd av höstmörkret. Under sin jakt på fjället fann Åke rätt tidigt
en liten koja på Fortjärnskullen. Denna koja kom han att nyttja under lång
tid. Det var så enkelt att uppsöka kojan för övernattning i stället för
att gå den långa vägen hem till Avaträsk. Men han var mycket förvånad
över att ingen ägare någonsin kom dit och tog kojan i bruk. Tillsammans
med Åke har även Selina övernattat i den lilla kojan. - Hur stor var den, var den tre gånger tre m? - Så stor tror jag inte den var, men det är så länge sedan så jag
har glömt. Kanske var det så att eldstaden inne i kojan tog så stor
plats så den verkade mindre. Därefter
berättade Selina att ett datum har etsat sig fast i hennes minne på
grund av att Åke har berättat om den dagen så många gånger. Han var på
tjuvfiske på fjället och fick mycket fisk. Det snöade hela dagen och
det var väldigt kallt. Det var den 15 sept. 1931. Åke bar sin fångst
till kojan vid Fiskarhöjden och grävde ned fisken i snön för förvaring.
Sedan gjorde han upp eld i kojan och övernattade. Hon tror att kojan
fanns kvar ytterligare några år. Det måste ha varit Berhard Nordhs koja
som Åke fann. Han fick aldrig veta vem byggmästaren var som helt övergav
sin skapelse. Åke tog den i besittning och var mycket nöjd och tacksam för
att den fanns. Slutord Förfrågan kom om någon kännedom fanns om
Bernhard Nordhs vildmarksliv på fjället. Det fanns inte det minsta men
det väckte ett intresse att försöka finna ut åtminstone något. Den självpåtagna
uppgiften blev allt intressantare alltefter att vissa framsteg kunde göras.
Somligt blev fel och somligt blev rätt i början men hela tiden har
utredningen gått framåt. Nu när slutresultatet är presenterat kvarstår
en förhoppning om att skildringen av färdvägen och boplatsen är någorlunda
riktig. Ormsjö den 15 mars 2002
Erik Jonsson |