|
Bernhard Nordh är en av 1900-talets mest lästa författare.
Mellan 1936 och 1970 skrev han 27 romaner, från 30-talet och
fram till 1990-talet, under fem decennier, fanns han bland
folkbibliotekens tio mest utlånade.
Ändå är han för många ett okänt namn, också för litterärt och
populärkulturellt intresserade. Att aldrig ha hört talas om Bernhard
Nordh kan handla om födelseår, det var fram till 1986 – med kort
comeback 1995 – som Bernhard Nordh hade sin storhetstid i bibliotekens
utlåningsstatistik.
Men att aldrig ha hört talas om Bernhard Nordh kan också
vara både en (medel)klassmarkör och en geografisk bestämning. Det var
främst landsortens arbetarklass som läste honom och författare som
Sven-Edvin Salje, Sigge Stark, Margit Söderholm och Albert Viksten. En
journalist har kallat honom en korsning mellan Jack London och Jan
Guillou.
Bernhard Nordh hade sin storhetstid i en kultur där minnena av krigsårens
beredskap, den nya tidens oro gjorde att drömmen om vidder och vildmark,
varför inte i Amerika, fick ett starkt fäste. Jack London var en populär
förebild, inte enbart för Nordh utan också för Viksten och Karl
Gunnarsson. Men Nordh sökte sig inte till det trendiga utan skrev jordnära
bygderomaner om norrländska vildmarkshjältar.
Det finns numera ett Bernhard Nordhsällskap, (det har
webadressen bernhardnordh.nu) bildat i Vilhelmina i samband med 100-årsminnet
av författarens födelse år 2000. Att det bildades just där beror på
att Vilhelminafjällen var Nordhs litterära landskap pro primo. Hans mest
lästa roman är I Marsfjällets skugga och även Fjällfolk, Undan
frostpiskan, Fjällbruden, Nybyggarna vid Bäversjön och Vargjakten har
titlar som berättar om vad han helst skildrade. I Marsliden – och på
ytterligare några platser – finns en ”kulturskylt” som berättar om
Nordhs liv och författarens betydelse för trakten.
Joel Bernhard Nordh själv kom från Uppland. Han föddes den
19 april 1900 i Björklinge, en mil norr om Uppsala, av föräldrar som
inte var gifta med varandra. Alltså oäkting, som det hette på den
tiden. Han mor var ogifta pigan Selma Bolin från Strömsbergs bruk i
Tierp och fadern Johan Olsson, son i huset där hon tjänade. Giftermål
kunde det inte bli tal om och Selma tvingades lämna Bernhard hos sina föräldrar
i Strömsberg för att åter tjäna bondpiga.
Han lärde sig så småningom att behärska svenska språket
väl. Hans böcker är strukturerade som äventyrsromaner eller pojkböcker,
men hans grammatik och språkbehandling är utomordentlig. I den
biografiska boken I min gröna ungdom visar han också på självironi.
Den handlar om en ung man som drar till fjällen för att bli trapper och
björnjägare men inte klarar av det särskilt bra.
Hans mor pigan gifte sig så småningom med en man som hette
Nordh. Därmed fick Bernhard ett nytt efternamn om familjen någorlunda
ekonomisk stabilitet. Nordhs morfar, Erik Bolin, var anställd vid bruket
som kusk och kallades Post Bolin, då han skötte den dagliga posthämtningen
i Tierps köping, en sträcka på 8 km med häst och postgiggen. Men det
var mormodern Johanna, lärardottern, som förklarade för honom att det
enda som kunde föra honom uppåt på samhällsstegen var läsning. Och
hon pekade på biblioteken där det fanns skönlitteratur att konsumera.
Men en faderlös pojke från statarmiljö måste nöja sig
med kroppsarbete. Så fort han slutat skolan fick han arbete på Strömsbergs
bruk men sedan han konfirmerats 14 år gammal började han på ett gjuteri
i Tierp. 1917 byggdes järnväg mellan Tierp och Strömsberg. Då kom
rallarna dit och Bernhard fick jobb som en av dem. Rallarbasen Arthur Höglund
fick honom att bli politiskt intresserad och såg till att han blev
syndikalist, något som inte var helt lätt. Som rallare i Dannemora 1918
kom Bernhard i konflikt med arbetsgivaren som svartlistade honom sedan han
strejkat och till råga på allt sålt de ”hemska” tidningarna
Syndikalisten, Brand och Stormklockan. Då reste han norrut och hamnade på
ett anläggningsarbete i Häggenås i Jämtland. Det var hans första
kontakt med fjällvärlden och drömmen om att bli trapper och leva i
naturens frihet föddes. Den höll på att kosta honom livet. Han blev
sjuk i sin koja men räddades av en fäbodpiga som vårdade honom tills
han blev frisk och kunde resa hem igen.
Bernhard hamnade på vägarna som luffare och levde på tillfälliga
påhugg. I Närke bröt han torv och fick sin ena arm nästan förstörd.
Det är tänkbart att Bernhard då bestämde sig för att
utnyttja sin talang för skrivande. Han skrev in sig på NKI-kurs i
svenska och lärde sig stenografi. När han såg sig om i den svenska
litterära världen fann han att Ivar Lo Johansson, Moa Martinson och Jan
Fridegård redan skrivit om det han själv upplevt – lantarbetarnas,
bruksanställdas och statarnas tillvaro.
Bernhard Nordh lär också ha varit mycket medveten om att
dessa inteckningar dessutom gjorts av kvalitetsmässigt bättre företrädare
för den klassmedvetenhet som han själv ville skildra. Han sökte sig
till jungfruligare marker, inspirerad av Jack London.
Han bosatte sig i Uppsala 1929 och försökte försörja sig
som skribent på heltid och medarbetare i veckopressen. 1932 träffade han
Helga Steén från Dalarna och gifte sig med henne. Makarna fick de tre
barnen Inger, Olav och Solveig.
I dåtidens fattiga Sverige lyckades faktiskt Nordh försörja
hustru och fyra barn på att skriva för tidskrifter och tidningar. Under
ett decennium skrev han 369 noveller.
1936 debuterade den nye författaren med romanen Jorden är
god. Året därefter kom I Marsfjällets skugga som kan räknas som hans
genombrott. Under en resa till Vilhelmina för att forska om nybyggarnas
liv samlade han stoff för de fjällromaner, som blev hans stora
genombrott som författare.
En del kritiker jämförde honom med Sigge Stark (pseudonym för
Signe Björnberg; se artikel i DAST 2, 2004) men på biblioteken anspgs
han något bättre och fick komma med i sortimentet. Storstädernas
kritiker föraktade honom för att han skrev om sånt de inte kände till.
Molande ensamhet och karga livsvillkor låg långt från Operakällaren.
Folket i Bilds folkbibliotek hade upplagor på över 100 000
för varje titel och där kom Bernhard Nordh ut. Dessutom översattes hans
romaner till sju språk, förutom att tre böcker filmades. Den första är
Starkare än lagen från 1951 som bygger på de två romanerna Nybyggare
vid Bäversjön och dess fortsättning Starkare än lagen. Bernhard Nordh
skrev själv filmmanuset och i filmen spelade Margareta Fahlén, Margit
Carlqvist och Arnold Sjöstrand. Populärast på vita duken blev nog Ingen
mans kvinna, 1953. Kanske för att också den speglar gångna tiders hopp
om en ny framtid, trots att kartan inte längre har några vita fläckar.
I denna Sveriges första spelfilm i färg medverkade bl. a. Alf Kjellin,
Birger Malmsten, Anne Marie Gyllenspetz och Max von Sydow. Undan
frostpiskan blev underlag till filmen Flickan från fjällbyn. Den
regisserades av Anders Henriksson och spelades delvis in i Härjedalen.
Eva Dahlbäck och Bengt Blomgren hade huvudrollerna.
Bernhard Nordhs böcker var lättlästa, spännande och
verklighetstrogna i naturskildringarna. De tilltalade det arbetande folket
på landet och arbetarna i industrin, som kände sig instängda i den
tidens fabriksmiljöer. Hans gestalter sökte äventyr i skog och mark
eller kämpade mot fattigdom och hårda öden i svåra miljöer för att
slippa tvånget i en mer inrutad tillvaro vid fabriksbandet eller i drängtillvaron
på landet.
Böcker av Bernhard Nordh:
(Källa: Heijbel, Matts: Boken om Bernhard Nordh. B. Wahlströms 1977)
Jorden är god. Lindblad 1936. (Utkom också som Tillbaka till jorden,
1955).
I Marsfjällets skugga. Lindblad 1937.
Fjällfolk. Lindblad 1938. (Fortsättning på I Marsfjällets skugga)
Undan frostpiskan. Lindblad 1938. (Utkom också som Flickan från fjällbyn
1944)
I de stora skogarna. Weiland 1938. (Även utg tillsammans med
Vargjakten 1975)
Folkhemmet. Rotogravyr 1939.
Tösen på Valtomta. Lindblad 1940.
Silverdalen. Lindqvist 1941.
Nybyggarna vid Bäversjön. Lindblad 1942.
Starkare än lagen. Lindblad 1943. (Fortsättning på Nybyggarna vid Bäversjön)
Kämpa mot ödet. 1-2. Norden 1944.
Ingen mans kvinna. Lindblad 1946.
Storm över fjället och andra berättelser. Noveller. Lindqvist 1947.
Jakobs stege. Wahlström & Widstrand. 1949.
Ogärningsmän. Spegeln. 1950. (Utkom också som I vildmarkens våld
1975)
I min gröna ungdom. Wahlström & Widstrand. 1951.
Vandra mot solen. Lindblad. 1953.
Mina fem söner. Lindblad. 1956.
Leker farligt. Lindblad. 1957. (Fortsättning på Mina fem söner)
Röd himmel. Lindblad. 1958. (Fortsättning på Leker farligt)
Offerbäcken. Lindblad. 1959. (Fortsättning på Röd himmel)
Åter till verkligheten. Lindblad. 1962. (Fortsättning på Vandra mot
solen)
Skuggan över byn. Lindblad. 1963.
Gyllene bocken. Lindblad. 1965.
Fjällbruden. Lindblad. 1968.
Bodil Jonsdotter. Lindblad. 1970. (Fortsättning på Fjällbruden)
Bågskytten. Lindblad. 1971. (Fortsättning på Bodil Jonsdotter)
Vargjakten. B. Wahlströms1971. Minipocket. (Tidigare under titeln
Vilden från Sulitelma [cirka 1930]. Också utgiven ihop med I de stora
skogarna 1975).
Bernhard Nordh bokförde 369 egna noveller under åren 1926–41. Den första
novellen publicerades i Vårt Hem. Andra tidningar som publicerade Nordhs
noveller är Nerikes Tidningen, Smålänningen, Veckans Noveller, Hemmets
Veckotidning, Lektyr, Folket i Bild, Svenska Journalen, Levande Livet, Året
Runt och Allas Veckotidning.
|
|