Folkhemmet – Den siste bonden

I romanen "Folkhemmet"(1939) tar Nordh upp den "kloka gumman" från Dalbytrakten. Hon var granne med Nordhs och hustru till en statsnickare.

Alla som bodde i trakten visste vem Nordh syftade på i sin bok. Han beskriver gumman som en girig kvacksalvare som lurar av statarfamiljerna stora pengar för en salva mot engelska sjukan.

I stället propagerar Bernhard Nordh i boken för att men ska låta barnen springa nakna i solen och få de vitaminer som solen har att ge. I "Folkhemmet" publicerar han också gummans recept. Han hade kopierat det när gumman var uppe hos honom för att få receptet utskrivet på maskin.

Det ingick så underliga saker i salvan som drakblod, sensalva och kvarkpulver. Men också vitpeppar, lagerbär och muskot.

Det var inte bara den "kloka gumman" Nordh tog upp i sin bok "Folkhemmet". Romanen handlar framför allt om böndernas organisation RLF, Riksförbundet Landsbygdens Folk. Läsaren får de argument som fanns för och emot att bönderna skulle organisera sig.

Boken har stark anknytning till Dalbytrakten på 30-talet, vid tiden för föreningslivets genombrott. Många av lantarbetarna organiserade sig fackligt vid den här tiden och gick med i den arbetarkommun som Nordh varit med om att grunda.

Flera av personerna i "Folkhemmet" hade motsvarigheter i verkligheten och det blev ett väldigt liv och skvaller när boken kom ut.

– Det blev ett sånt liv där i Dalbytrakten, säger Helga, (Nordhs hustru, red. anm.). Boken handlade ju mycket om dom. Vi flyttade i samma veva. Det var riktigt skönt att flytta därifrån.

"Folkhemmet" heter i senare upplagor "Den siste bonden", en titel som klarare antyder vad boken handlar om.

Bernhard Nordh har de senaste åren slagit igenom med tre norrlandsromaner, tre vildmarks- och nybyggarskildringar från Marsfjällets nejder, som en enhällig kritik betecknat som det bästa i sin art i vår nyare litteratur. Svenska Journalens läsekrets har stiftat bekantskap med en av dessa böcker "I Marsfjällets skugga" å vår följetongsavdelning och alltså haft tillfälle beundra författarens förmåga att levandegöra den fattiga, frostbundna fjällvärlden och dess härdiga, tappra folk. Men våra intresserade följetongsläsare ha säkerligen också i gott minne en annan fortsättningsberättelse av Bernhard Nordh "Tösen på Valtomta", som vi publicerade för ett par år sedan. Den skrevs direkt för Svenska Journalen och är ej utgiven i bokform. (Kom ut som bok 1940 red. anm.) Det var inte någon norrlandshistoria utan en realistisk berättelse om livet på det mellansvenska bondlandet i våra dar. Ock både den berättelsen och författarens debutbok "Jorden är god" vittnade om att Bernhard Nordh är lika hemmastadd bland slättens som bland fjällens barn. Han är född på upplandsslätten, och sedan några år tillbaka är han också bosatt i sin hembygd. Men under de tidiga ungdomsåren lärde han grundligt känna livet i Norrlands skogs- och fjällvärld. Han var skogsarbetare och flottare, och under ett par somrar strövade han omkring på fjällvidderna som biträde åt en lantmätare. Vildmarken fick honom i sina klor, skakade honom och behöll honom länge i sitt grepp – precis som det hänt med många av slättbygdens söner före honom. När han vänt åter hem och fått perspektiv över sina norrlandsår, ja, då var det ju bara naturligt att han började berätta om det som gripit honom och hållit honom fången: fjällen och skogarna och ödemarksfolket.

Men en slättens och jordens son blir aldrig vildmarksbunden. Så småningom upptäcker han att "Jorden är god" och att även nutidslivet hemma på gårdarna runt omkring honom bjuder många lockande motiv för en vaken, kvickögd och lyhörd diktare. Egentligen lever han ju mitt uppe i en hel revolution, i en omdanings- och nyorienteringsprocess, som kan bjuda lika skiftande och fängslande perspektiv och lika dramatiska händelseförlopp som han sett upprulla sig i vildmarken. Det är bara det, att de äro av helt annan art.

"Folkhemmet" är en bonderoman – men den har föga att skaffa med gamla kända mönster och schabloner. Det är inte historien om den fattige drängen och den rika hemmansägaredottern eller den gamle rike storbonden och den undersköna men fattiga torpartösen! Naturligtvis finns det en kärlekshistoria även i denna roman – ja, det finns t.o.m. två. Men de äro knappast det väsentliga. Det som griper tag om läsaren och håller honom spänt intresserad, det är byns gemensamma problem – de ekonomiska problemen, organisationsproblemen, den allt intensivare dragkampen mellan stad och by om den bästa, arbetsdugligaste ungdomen. Man skulle just nu vilja sätta denna bok i händerna på en stor del av vår vakna svenska ungdom. Många av dem skulle den säkerligen ge en allvarlig tankeställare. De av städernas inbyggare, som aldrig ägt eller för länge sedan tappat all kontakt med landsbygdsförhållandena, skulle den ge nya och förbluffande perspektiv. För vår bondebefolkning är den boken framför andra i årets väldiga julboksflod.

Svensk landsbygd av i dag

Bernhard Nordh har gjort sig ett namn som en av våra bästa norrlandsskildrare. Böcker sådana som "Undan frostpiskan", "I Marsfjällets skugga" och "Fjällfolk" ha givit övertygande bevis på inlevelsen och styrkan i hans författarskap. Hans stil är realistisk och skildringen blir ibland monumental, när han skriver om vinterlandet och dess kämpande folk.

På litet mer ovana stigar rör sig författaren i sen senaste bok, Folkhemmet. Litterärt når den inte helt upp till norrlandsböckerna men som en teckning från svensk landsbygd av i dag är den utomordentlig. Det finns författare med mera berömda namn än Bernhard Nordh, författare som ha betyg om sig att skriva realistiskt och skildra livet sådant det är. Men den som läser Bernhard Nordhs bok skall finna, att hans realism är sannare än vad många andra åstadkommit med sina ordmålningar och sitt problemrotande. Han har inte fått för sig, att det gäller att framförallt skildra bara det fula och onda – vilket förstås finns i överflöd lite varstans – utan han tar med även andra sidor av verkligheten. Därför blir hans vittnesmål trovärdigt.

Vad vill nu författaren av "Folkhemmet" säga oss? Jo det är ganska mycket. Först vänder han sig med effektfull skärpa mot fåtalsstyret inom socknarna och hur dåligt demokratin trängt igenom. Han har rätt i mycket men inte i allt och hans tro på att det skulle bli så oändligt mycket bättre om man införde kommunalfullmäktige överallt är milt sagt optimistiskt. Vad som tilldrar sig största intresset är dock hans presentation av jordbrukarnas ekonomiska föreningsrörelse, vilken ju de senaste åren gått fram med stormsteg över den svenska landsbygden. Det är möjligt, att han överdriver en smula, men en bistrare kritik än han levererar över vissa av föreningsväsendets avigsidor har aldrig hittills presenterats. Och kritiken får sin udd just genom att den till väsentlig del haft sina motsvarigheter flerstädes i landet. Kritiken är säkert inte avsedd som ett angrepp på föreningstanken; tvärtom är författaren övertygad om samarbetets betydelse, men han sätter fingret på åtskilliga ömma punkter. Det skulle inte skada, om föreningsrörelsens ledning grundligt prövade, om det alltjämt finns yttringar av det slag som Bernhard Nordh på ett så träffande sätt beskrivit. Tusentals bönder kunde intyga, att det ligger bister sanning bakom mycket i hans beskrivningar.

Om böndernas barn, deras hårda arbete och blygsamma levnadsvillkor berättar han verklighetstroget. Han skildrar landsbygdens människor på ett levande och absolut trovärdigt sätt. Hans läggning är positiv och han vill något med sitt författarskap. Han har åstadkommit en bra bok och man har anledning att vänta ännu bättre saker, sedan han funnit sin form, Han kan bli den nya svenska landsbygdens skildrare på ett sätt, som ingen annan av våra yngre författare.