Författargård i Marsliden
Före detta Kyrkans fjällgård i Marsliden, Vilhelmina, har korats till skrivar- och stipendiegård för författare av Norrländska författarsällskapet och Författarcentrum Norr. Förste stipendiat är Magnus Ottelid, författare i Östersund, som till hösten får en veckas vistelse på fjällgården, som numera ägs av Gunilla Söder.
- Fjällgården är som gjord för författare. Här är så lugnt och tyst att man får verkligen ro att tänka och söka orden. Det är också ett utmärkt komplement till Ricklundgården i Saxnäs, där konstnärer får vistelsestipendier, att författare kan få vistelser här i Marsliden där vi har en stark författartradition, säger Gunilla Söder.
Marsliden är mest förknippad med Bernhard Nordhs romaner om nybyggarfamiljen Lars Pålsson, som började odla på 1850-talet. Men här har även författare som Sven Rosendahl, Yngve Ahlenius och Anton Nilsson med flera, sökt stoff och miljöer.
Författartraditionen gjorde att Marsliden för några år sedan utsågs till en av de litterära orterna i samlingsbegreppet Berättarnas län.
Det är nu sex år sedan Gunilla Söder övertog Fjällgården, som kyrkan drev som lägergård för konfirmander fram till den statliga skilsmässan omkring millennieskiftet. Sedan dess har hon umgåtts med tanken att gården skulle kunna bli ett rekreationsnäste för författare.
- Förhoppningsvis kommer kanske människor och miljöer härifrån med i framtida litterära verk. Då kommer folk att vilja komma hit och se trakterna som beskrivs. Så var det ju med Bernhard Nordh. Och det är lätt att fånga byn litterärt, för den är beskriven från första dagen en fast bosatt satte sin fot här, säger Gunilla Söder.
I statusen som skrivar- och stipendiegård kan fjällgården dessutom utvecklas till att arrangera skrivar- och berättarläger, helgkurser, berättaraftnar, resor i författares fotspår, litterära arrangemang, festivaler med mera. Det kan leda till en ny våg av litterär turism till trakterna av Marsfjället.
- Ordet är viktigt, säger Gunilla Söder, som själv skriver litterärt drivet, men än så länge för byrålådan, som hon säger.
I begränsad omfattning fortsätter Gunilla Söder att driva fjällgården som lägergård och pensionat med självhushåll. Då upplåter hon bottenplanet av sitt hem till gäster och drar sig tillbaka till övervåningen, som ursprungligen ställdes i ordning som lärarbostad, för gården byggdes ursprungligen som skola 1926. Och när gästerna har farit återgår bottenplanet till att vara hennes hem.
- Jag brukar säga att det är inte jag som rår om Fjällgården, utan Fjällgården som rår om mig. Fjällgården kommer att finnas längre tid än jag, men nu har jag möjligheten att förvalta den, säger Gunilla Söder, som smyckat ut gården med egna tavlor, skulpturer i trä och gips, och annat pyssel hon kan ägna sig åt
Roland Tidström
Tidigare publicerad i Västerbottens Kuriren