Inledning

 

Här presenteras de tre filmer som inspelades efter Bernhard Nordhs  romaner. Texten är hämtad från Svensk filmografi. Ingen av filmerna finns i dag tillgänglig på öppna marknaden. "Ingen mans kvinna" finns i en privat kopia hos Sällskapet och får användas vid interna sammankoster. Mer information finns på www.svenskfilmdatabas.se

 

 

 

 

1953/25

 

INGEN MANS KVINNA

 

 

Rollista

Alf Kjellin Arne Persson i Akkafjäll

Birger Malmsten Erland Klemensson

Ann-Marie Gyllenspetz Imber Ersson, bonddotter, Erlands fästmö

Aurore Palmgren Arnes mor

Lissi Alandh Judith Henriksson, bonddotter

Max von Sydow Olof, Arnes yngre bror

Kolbjörn Knudsen Jonas Persson, nybyggare, Arnes far

Tryggve Larssen Lapp-Nicke, en lappgubbe

Ella Hval Lapp-Kari, en lappgumma, hans hustru

Ingerid Vardund Mimmi, deras sonhustru

Jörn Ording Thomas, deras son

Marit Halset Åse, servitris på norskt värdshus, Erlands frilla

Märta Dorff (Fru Henriksson, Judiths mor)

Monica Weinzierl (Ella Persson, Arnes lillasyster)

Josua Bengtsson (Skolmästare, Arnes böneman)

Sven Ailly d' (Jan Ersson. bonde, Imbers far)

Albin Erlandzon (Erssons granne)

Olle Hilding (Henriksson, bonde, Judiths far)

Greta Berthels, Wilma Malmlöf, Elsa Textorius (Grannkvinnor)

Axel Högel (Jordfästningsförrättande präst)

Gösta Prüzelius (Röst i prologen)

Anna Rehnström (Martha)

Den sistnämnda ej identifierad. Jan Erssons röst tillhör Sten Lindgren.

 

Innehållsreferat

Imber Ersson är dotter till en rik mellansvensk bonde på 1870-talet. Hon förälskar sig i den mörke jägaren Erland Klemensson, som påstås ha tattarblod i ådrorna. Då hennes far motsätter sig att Erland blir måg i huset med hänvisning till att han inte kan sköta en gård, beger sig de två unga upp i fjällen för att bli nybyggare. På vägen tar de in hos bondfamiljen Henriksson, vars dotter Judith ber dem hälsa till Arne i Akkafjäll. Arne är äldste son till Jonas Persson och hans hustru, ett framgångsrikt nybyggarpar. Judith varnar Erland för att inkräkta på lapparnas betes- och jaktmarker.

 

Det dröjer inte länge förrän de stöter ihop med Arne. Han vill hjälpa dem och anvisar ett ödetorp. Torpet har stått tomt sedan svälten drev bort den nybyggarfamilj, som försökte överleva på fjället. För att lmber och Erland skall kunna skaffa sig utrustning till stugan föreslår Arne att de gör dagsverken på den perssonska gården i Akkafjäll. Imber är tacksam, men Erland blir svartsjuk på Arne, som tycks känna till allt om livsbetingelserna i vildmarken. Hans känslor är heller inte utan grund då Imber och Arne börjat fästa sig vid varandra under slåttern.

 

Erland visar sig alltför svag för den krävande nybyggartillvaron. Han överlåter det tyngsta arbetet på Imber, medan han själv tillbringar dagarna på jakt eller ligger sjuk i sängen. Med sitt krav på fri jakträtt har han gjort sig till ovän med lapparna, och efter en period av svält skjuter han en av deras renar. Den gamle Lapp-Nicke uppdagar brottet och svär att hämnas.

 

Erland får följa med Arne och dennes yngre bror Olof på marknadsfärd till Norge. Ensam i fjällstugan får Imber besök av Lapp-Nicke. Han försöker döda henne med giftpreparerad getost, men faller själv offer för sin mordplan. Under tiden gör sig Erland glada dagar i den norska marknadsbyn. Pengarna som han tjänat går åt till brännvin, och för bästa rävskinnet köper han sig en kvinna på värdshuset. När hemfärden startar är han i dåligt skick. På fjället sinar krafterna; endast Arnes brutala, pådrivande behandling räddar hans liv.

 

Imber har tagit sin tillflykt till Akkafjäll, där hon blir väl mottagen. Efter sin återkomst från Norge ber Arne att hon skall lämna Erland och förena sig med honom. Imber svarar att det inte går; hon väntar barn. Arne måste för gårdens skull skaffa sig en hustru och väljer, utan att känslorna är med, Judith. Bröllopet bestäms till sommaren och fästmön kommer till Akkafjäll för att visa sina färdigheter och lära känna de blivande svärföräldrarna.

 

Arne lyckas inte dölja vem det är han bryr sig om. Judith känner sig lurad och svarar med att uppmuntra den tafatte Olofs närmanden. Snart har hon lockat ur Olof en antydan om att Arne mycket väl kan vara far till Imbers barn. Judiths hat mot fästmannen växer. Tillsammans med Olof gör hon upp en plan på att röja Arne ur vägen. Den trollkunniga Lapp-Kari skall  ”stämma björn" på Arne, medan Olof samtidigt preparerar sin brors bössa med dåligt krut.

 

En lappkvinna - Lapp-Nickes sonhustru - hjälper Imber att föda sitt barn. Det blir en flicka. Erland förmår inte hålla svälten från dörren; Imbers mjölk sinar. Hon ger Erland sina sista besparingar och ber honom gå till Akkafjäll och köpa en ko. Han vägrar. En brytning mellan dem är nu ofrånkomlig. Erland tar pengarna och ger sig av mot Norge; Imber lämnar stugan med barnet. Innan hon når Akkafjäll är flickan död.

 

Medan begravningen förbereds ger sig Arne ut på björnjakt. På en fjällbrant stöter han samman med Erland, och det kommer till en våldsam uppgörelse mellan dem. Plötsligt närmar sig en stor björn. Erland tappar fotfästet och störtar ned från branten samtidigt som björnen anfaller Arne.

 

Begravningen av Imbers och Erlands barn äger rum i ett lappkapell. Arnes föräldrar vill att hon skall stanna och bli sonens hustru, men Imber har tänkt återvända hem. Arne har varit borta i flera dagar, och man tror att han är död. Under högmässan träder han oväntat in i kapellet, visserligen illa tilltygad men vid liv. Lapp-Nickes son har hittat honom i fjället och vårdat honom tillsammans med sin hustru. Nu kan Imber inte säga nej till Arnes begäran att hon skall följa honom tillbaka till gården. Vid stranden utanför kapellet förenas de i en kyss.

 

Pressreaktion

Tredje gången gillt tyckte Stockholms recensenter i fråga om färgen och gav fotografen Åke Dahlqvist och hans assistent Ragnar Frisk särskilt beröm för de vackra scenerierna. ”Efter de avskräckande prov på svensk färgfilm som hittills visats - Klockorna i Gamla Stan och Eldfågeln - kommer den närmast perfekta färgåtergivningen i Ingen mans kvinna som en angenäm överraskning", skrev Lasse Bergström (Arbetaren) i en f ö helt negativ recension.

 

Staffan Tjerneld i Expressen talade om "den första lyckade svenska färgfilmen"; "Antingen det nu är systemet, Gevacolor, fotografen, Åke Dahlqvist, eller regissören, Lars-Eric Kjellgren. som främst får ta åt sig äran så är det ett glädjande faktum. Den ena färgdetaljen efter den andra är frapperande riktig: en lapp med blodiga händer, ett hygge med den röda blomma som jag tror heter mjölke, den gråblå tonen över fjällryggarna och, kanske allra främst, skiftningarna på marssnön. Det är egentligen bara interiörerna med 'god kväll i stugan'-stämning som blir litet för snarvackra."

 

Om färgen gladde recensenterna så gällde det inte - med undantag för Jerome i DN - dramat och iscensättningen. "Ingen mans kvinna är en hjältedrapa i klassisk bondefilmstil, men barnbarn till Berg-Ejvind och hans hustru, skrev Robin Hood (StT) och fortsatte: ”Sjöströms film saknade vad denna har - färg, Gevacolor. Men Sjöströms film hade vad denna saknar - talang. Personerna har rött renblod på händerna, det syns. Men de har inte kött och blod i ådrorna, det känns.” Ansvaret lade kritikern dels på manusförfattaren Gardar Sahlberg, dels på regissören. Den förre passade i sin egenskap av akademiker "nog bättre för spirituella revykupletter än för brösttoner ur folkets djupa led” och den senares iscensättning var "seg och långdragen som tuggummi”. ”De dramatiska grimaserna och slagsmålet får ofta löjets skimmer över sig som hos Berg Ejvinds, men löjligheten var mera ursäktlig för trettiofem år sedan än nu. Kjellgrens filmiska intresse lutar åt andra, modärnare håll", menade Robin Hood.

 

Lasse Bergström utgick från att Bernhard Nordhs roman var bättre än filmmanuskriptet, emedan han knappast kunde "tänka sig något sämre": ”Här återkommer alla klichéer från den svenska allmogefilmens storhetsperiod; slarvern som demonstrerar sin brist på hållning genom att i likhet med Pan blåsa flöjt, vadmalsflickan som slår sig samman med spelemannen i stället för den starke bondesonen osv. Ett passionsdrama i sådant sällskap kan bara bli baktungt och tjurigt och denna film utgör inget undantag.-

 

SvDs Lill kunde för sitt liv inte begripa varför Svensk Filmindustri - när man ”vågade språnget” över till färgfilm - satsade på en vildmarkshistoria av ”så pekoralistisk karaktär” som Bernhard Nordhs roman: ”Innehållet är rena uppvisningen i falsk och uppkonstruerad bygdedramatik, en banal triangelkonflikt, dålig man - flicka - bra man, utpyntad med de

 

hiskeligaste effekter: tjuvskytte på ren, giftmord av hedniska lappar, hor och skörlevnad, ett nyfött barns svältdöd och mycket annat. Och i Lars-Eric Kjellgrens regi framfördes denna skakande tragedi på ett blandspråk av stockholmska, norska och konstgjord lappdialekt, där de naturliga tonfallen är som droppar i havet."

 

Jerome fann varken intrigen eller människoskildringen särskilt originell, men den rymde dock dramatisk kontrastverkan: "Det måste rimligen bli en kamp mellan den hygglige, renhårige Arne från Akkafjäll (gestaltad med viril kraft av Alf Kjellin) och den karaktärslöse, egensinnige Erland (Birger Malmsten visar här att han inte bara kan göra unga älskarroller) om den unga Imber. Och denna kamp och denna berättelse om hur folket (-) levde uppe i vildmarken på 1870-talet berättas skickligt och medryckande i Lars-Eric Kjellgrens strama och välbalanserade regi."

 

Ann-Marie Gyllenspetz fick genomgående goda vitsord, även om flera recensenter påpekade att rollen inte gav henne stora möjligheter. Jerome tyckte att hon på ett så "förbluffande mjukt och expressivt och hemtamt sätt tog sin plats framför kameran i besittning" och klarade "Imbers inte alls så lätta roll med glans, gav den så många levande nyanser och så mycken kvinnlig ömhet och värme som man gärna kunde önska sig". "Det var fint gjort", slutade kommentaren.

 

 

Kommentar

Författaren Bernhard Nordhs (1900-1972) vildmarksberättelser hade vid slutet av 1940-talet nått upplagor på sammanlagt över 400 000 exemplar. En av dessa, "Flickan från fjällbyn", först utgiven under titeln "Undan frostpiskan" 1938, inspelades av Europa Film (1948/35). "Starkare än lagen" från 1943 tog Sandrews hand om i samarbete med Bengt Logardt (1951/22).

 

"Ingen mans kvinna” publicerades av J A Lindblads Förlag i Uppsala 1946. Pressens förvirring över filmens titel berodde på att hälften av romanens tema, sådant det formulerades på försättsbladet, hade fallit bort. l sin helhet löd texten: "Ingen mans kvinna är en död kvinna”.

 

Inspelningen uppdelades i två perioder. Den första - vinterscenerna - inföll i april 1953; den andra startade vid juni månads slut och pågick till mitten av juli. Den ursprungliga planen var att skapa ett hårt realistiskt fjälldrama i svartvitt med Erik Strandmark i Arne Perssons roll. Svensk Filmindustris ledning hade emellertid ändrat sig och beslutat satsa på en mer publiktillvänd version i färg med den internationellt mer kände Alf Kjellin i stället för Strandmark. För de samiska rollerna användes norska skådespelare. En viss vana hade därvid Tryggve Larssen ( 1887-1967). Han var bl a med i den norska lappmarksfilmen Laila (1929) och senare i en dansk-svensk upprepning (1937/19). Debuterande Ann-Marie Gyllenspetz kom från Atelierteatern i Göteborg.

 

Gevacolorfilmen kunde inte svenska laboratorier ta hand om, varför den sändes till Köpenhamn. Av färgtonerna i bevarade kopior vid 80-talets början återstår endast rött, blått och violett.

 

Källmaterial

NHG

 

Källa: Svensk filmografi nr 5, 1950-1959.