Mitt minne av första kontakten med Bernhard Nord.

I början av –60 talet när jag ännu var en ung skolflicka besökte jag logebiblioteket i Raklösen.  Någon hade berättat att det fanns böcker som allmänheten fick låna på lilla salen en trappa upp. Tisdagskvällar och torsdagskvällar var det öppet.

Godtemplarhuset var mörkt och stängt den kvällen jag kom sparkande i mörkret men det gjorde inte mig någonting. Jag var väl förtrogen med farbror Klas och tant Klara som var husets närmaste grannar och dessutom vaktmästare.

Farbror Klas följde mig upp på lilla salen, han plockade bort en vägg och där bakom väggskivan  blev en massa böcker synliga. Där var fullt med hyllor och alla var fyllda med böcker.

Jag skulle tro att jag blev så paralyserad av anblicken så jag inte kom mig för att välja. Jag hade ingen aning vad jag skulle välja för bok att ta med hem och läsa, tittade på måfå i en del böcker utan att bli särskilt lysten.

Till slut tog farbror Klas helt enkelt ner en bok och sa:

”- Den här är bra, den ska du läsa. Bernhard Nord skriver intressant må du tro.”

Boken hette ”I marsfjällets skugga” eller något liknande och var en mycket mustig berättelse som jag med en ung flickas förtjusning  rodnande läste. Boken skulle aldrig ha föreslagits som lämplig lektyr av magistern i skolan, det var jag övertygad om efteråt. Bernhard Nords övriga böcker som fanns på logebiblioteket läste jag i snabb följd.

I vuxen ålder har jag grunnat över farbror Klas´ bokval. Jag tror att han var mycket mera folkbildare än jag nånsin varit. Han ville nog visa mig vägen till litteraturens värld, visa att det var fullt legalt och tillåtet att fantisera om den vuxna världen fast man är en småflicka. Farbror Klas hade blivit Raklösberget troget under hela sitt liv, han hade gjort inre resor som givit honom den bildning, inre resning och karaktär som han utstrålade i varje tum av sin ståtliga gestalt.

Det gamla ordenshuset står numera på Skansen till glädje för alla som vill glädjas över att det finns kvar. Farbror Klas gläds nog i sin himmel och håller en vakande blick över sitt logehus. Jag gläder mig åt att fortfarande få trampa denna jorden och att vandringen ibland tillåter sällsamma bekantskaper som påverkar vägvalen.

                              Louise Jansson, Ordsbo.