Smakprov ur "I Marsfjällets skugga"

… - Bö-bössan! Flämtade han plötsligt. Bössan!

Paul ryckte till som för ett slag. Bössan . . . den stod där . . . om han . . .? Men far hade förbjudit dem att röra bössan. Ett par sekunder stred han . . . Men så med ens räckte han Aron käppen, tog ett par långa steg och grep bössan. Den var tung. Han kunde knappast hålla den. Bössan var som en liten kanon i hans händer.

Småsyskonen tystnade, när Paul grep bössan. Det var något så dristigt och ofattbart, att de slutade gråta av pur häpnad. Aron hötte och slog med käppen mot den osynlige fienden, och under tiden kröp Paul ned vid sidan om en sten. Hans hjärta dunkade vilt, och svetten droppade. Nu låg han stilla, och den grå blicken skar vasst och fientligt upp mot några klipphällar, där Aron nyss sagt, att det rört sig.

Om några sekunder kom järven störtande nedför branten . . . en rullande, brun massa av kött och blod, och i ett nu trasades fårens bräkande sönder av ett skott, som studsade mot berget och rullade ut över vildmarken i ett dovt eko.

Paul låg flämtande på sidan. Han hade hållit bössan för dåligt tryckt mot axeln och fått en våldsam stöt, när vapnet studsat tillbaka av rekylen. Men det var endast några sekunder han låg. Sedan reste han sig.

I samma ögonblick Pålsson hörde skottet slängde han packningen och rusade tillbaka. Vad hade hänt? Något av barnen i odygd fingrat på bössan – eller, eller . . .? Mannen sprang, hoppade och for mellan stenar och block, frustande som en hetsad älgtjur.

När Pålsson kom fram till lägret, var allt som det skulle. Fåren betade och barnen voro samlade vid packningarna.

 - Vem . . . vem har rört bössan? Flåsade han.

 - Jag! Svarade Paul darrande. Han kände sig så liten och ynklig just nu. Rört bössan utan lov!

 - Det kom en järv! Sade Aron ivrigt. Paul har skötet den!

 - En – en järv?

 - Den ligger där oppe! Aron pekade uppåt berget, och Pålssons skarpa ögon upptäckte något nedanför ett par stenar. Utan ett ord klättrade han uppåt.

Mannen stod några ögonblick och sög efter luft, när han stod inför det skjutna odjuret. Det var en  gammal stor hane av det slag, som inte skydde något, och Pålsson hade väl reda på järvens blodiga vanor. Här hade något fasansfullt kunnat inträffa. Han strök sig över pannan, men plötsligt var det som om bröstet vidgade ut sig intill bristningsgränsen. Han hade en pojke . . . en pojke, som skjutit en järv mitt i språnget! Han kastade en blick nedåt och började sedan flå djuret.

Citatet är från romanen ”I Marsfjällets skugga”, kapitel VI. Den blev Bernhard Nordhs stora genombrottsbok som sålde i hundratusentals exemplar och översattes till fem utländska språk.