Einleitung 

Hier werden auf schwedisch jene drei Filme präsentiert, die nach Romanen von Bernhard Nordh eingespielt wurden.

1951/22

 STARKARE ÄN LAGEN (Die Wälder schweigen)

 

·       Titel vid premiär i utlandet   Sterkere enn loven (Norge), Gårdmandstösen (Danmark), ... und die Wälder schweigen (Tyskland)

·        Regi   Bengt Logardt, Arnold Sjöstrand

·        Manuskript   Bernhard Nordh 

·        Litterär förlaga   Roman 

·        Titel   Starkare än lagen 

·        Författare   Bernhard Nordh

·        Första ej inspelade manus skrevs av   Arne Mattsson, Bernhard Nordh   

·        Scenario   Bengt Logardt

·        Produktion   Sandrewateljéerna, Bengt Logardt

·        A-Foto   Rune Ericson   

·        B-Foto   Lars Jonsson  

·        A-Ljud   Lars Nordberg

·        Kompositör   Sven Sköld (originalmusik), Tor Bergner 

·        Musik i urval   "Säterlåten" (musik Tor Bergner) och  ”Inte är jag ensam”  (musik Sven Sköld, text Fritz Gustaf,  pseudonym för Fritz Gustaf Sundelöf).

·        Arrangör   Sven Sköld

·        Arkitekt   P A Lundgren 

·        Smink   Gullan Westfelt  

·        Klippning   Lennart Wallén 

·        Förtexter   Alva Lundin

·        Produktionsledning   Bengt Logardt, Arnold Sjöstrand  

·        Inspicient   David Norberg  Scripta Ruth Richardt

·        Inspelningsplats   Sandrewateljéerna, Stockholm, Hamrafjället, Funäsdalen, Handöls lappkapell samt Stockholms omgivningar.

·        Laboratorium   Film-Labor 

·        Antal akter   5

·        Censurnummer   79.318  

·        Datum   10.9.1951  

·        Längd   2625 m  

·        Beteckning   Gul   

·        Antal kopior   19

·        Distributör   Sandrew-Baumanfilm

·        Premiär i Stockholm  22.10.1951 Astoria  

·        Urpremiär utanför Stockholm 15.10.1951 Östersund (Saga)

 

Rollista

Margareta Fahlén   Anna Persson,  bonddotter på Björknäs

Bengt Logardt   Helge Andersson,  uppländsk bondson

Margit Carlqvist   Mimmi,  tjänsteflicka på Björknäs

Arnold Sjöstrand   Anders Olsson,  storbonde i Risberg

Eva Stiberg   Stina,  änka i Risberg

Peter Lindgren   Manuel,  norrländsk bondson

Yvonne Lombard   Elvira,  Annas  yngre syster 

Sven Magnusson   Per,  dräng hos Anders Olsson

Åke Fri­dell  Mattias, knekt hos länsman   

Sten Lindgren   Länsman

Eric Laurent   Johan Persson på Björknäs,  Annas och Elviras far

Albert Ståhl   Farfar på Björknäs

Georg Skarstedt   Präst

Harry Dahlgren   (Herr Petersen) Edel Stenberg   (Fru Petersen, norskt par)

Alf Östlund   Stenerud,  norsk handelsman

Brita Ulfberg   Fru Stenerud

Kerstin Wibom   Helges sys­ter

Ludde Juberg, Tom Walter, Oskar Sjöberg, Hol­ger Hansson   Män i norsk färdstuga

Pia Gadelius   Stinas dotter

Siegfried Fischer   Svensk forbonde

Gösta Qvist   Isaksson,  bonde,  Manuels far

Maud Walter, Marianne Pettersson    Kvinnor i norsk färdstu­ga

 

Innehållsreferat

Handlingen utspelas på 1870-talet bland nybyggarbönder i den norrländska fjällvärlden. Den unge upplänningen Helge sitter i länsmanshäkte anklagad för dråp. Straffet kan bli hårt; hans liv står på spel. Tillfälligt i tjänst hos länsman är den vackra och vilda Mimmi, som åtrår Helge. Hon vill rädda honom från straffet och föreslår att de skall rymma tillsammans.

I en återblick ser vi förhistorien. Helges syster står i begrepp att gifta sig, då hon blir våldtagen av en försmådd friare. Helge överraskar gärningsmannen, som desperat drar kniv. Under den följande striden blir mannen dödad, och Helge flyr genom skogarna norrut.

Han får tjänst hos Johan Persson på Björknäs. I dennes hushåll finns de två döttrarna Anna och Elvira och som hjälp den föräldralösa Mimmi. Hon förälskar sig i nykomlingen och vill att de två skall skaffa sig eget. Men Helge har fäst sig vid äldsta dottern Anna och det blir med henne han slår sig ned på nybygget Bäckliden. Ett år senare får de sonen Erik och låter viga sig samtidigt som prästen döper pojken.

Helge plågas av att inte ha berättat sanningen om sig själv och en dag anförtror han Anna sitt förflutna. Hustrun, som har en stark, gammaltestamentlig tro, besvär Helge att bekänna brottet. Helge vägrar eftersom han anser sig ha handlat rätt. När vintern blir svår och kon dör menar både Anna och hennes familj att det är Guds straff för den osonade gärningen. Helge anmäls och blir hämtad av länsman.

Mimmi hjälper nu Helge att rymma ur häktet. Fredlösa tar de sin tillfykt till ett ödsligt beläget lappkapell. Livet på fjällvidderna är hårt; Helge måste slåss mot vargar och är nära att duka under. De spåras av Manuel, en bondson från Bäcklidstrakten, som vill gifta sig med Elvira. Under försök att jaga ifatt och identifiera den okände i fjället (Helge) faller Manuel och bryter benet. Mot Mimmis önskan tar Helge hand om den skadade och vårdar honom i kapellet. När Helge och Mimmi tvingas dra vidare för att inte bli infångade tillkallar Manuel hjälp med kapellklockan. Han har fått i uppdrag av Helge att ta hand om systrarna och pojken på Bäckliden och förråder inte vem som skött honom.

De flyende kommer så småningom till en norsk marknadsplats och deltar i en fest med mycket brännvin. Mimmi uppträder utmanande mot männen och råkar i slagsmål med en kvinna. Men de träffar också den svenske storbonden Anders Olsson, som ger dem en fristad på sin gård i Risberg.

Så når smittkopporna byn; många insjuknar och dör. Befolkningen är skräckslagen och försöker med våld isolera de sjuka. Helge ingriper för att hjälpa dem, trots Mimmis motstånd. Han tar hand om en ensamstående, drabbad kvinna och hennes överlevande barn, vårdar dem och gården tills den sjuka återvunnit krafterna. Mimmi ändrar sig, stannar hos Helge och hjälper honom men drabbas av sjukdomen och dör.

Våren kommer, Helge har beslutat återvända till nybyggarna och ta sitt straff. Av Manuel får han beskedet att Anna givit sig söderut för att ta reda på Helges familj och till den överlämna Erik. En skildring av Helges hjältemodiga insats i Risberg når länsmannen från tacksamma bybor, och han får också veta att något dråp aldrig ägde rum, emedan offret överlevde. Anna tar del av dessa underrättelser och inser att hon låtit Helge lida oförskyllt.

Friad från misstankar om brott har Helge gett sig iväg i båt nedför älven för att hinna upp Anna. Han är nära att drunkna då båten krossas i en fors. Anna finner honom och de omfamnar varandra i strömfåran. Familjen återvänder lyckligt förenad till Bäckliden.

Pressreaktion

Filmatiseringen av Bernhard Nordhs succéroman beskrevs av flera kritiker som ett bygderomantiskt kolportage, i vilket enstaka artistiska inslag blänkte. Till de senare hörde enligt samfällda åsikter fotografen Rune Ericsons bilder av norrlandsnaturen och Margit Carlqvists insats i rollen som ”den hetblodiga Mimmi". ”Ett intensivt spel, ett talande, uttrycksfullt, kameratacksamt ansikte”, skrev signaturen Movie i St T.

Bland kritiker som uttryckte sig ganska positivt var Filmson i AB. Han tyckte att filmen, om också illa skriven, i sin "vällovliga genre'' - varmed avsågs bygdefilm - var "alldeles utmärkt". Berton i AT ville ge ett "oförbehållsamt beröm" för att "ambitionerna varit de bästa". Men resultatet övertygade inte. "Äkta film kan dock inte göras på detta sätt", skrev kritikern. "Bygderomantik skall inte klassificeras annorlunda än annan romantik, men när sentimentalitet, falskmålning och melodramatiska effekter samlas i en aldrig sinande rad säger man nej."

Bengt Logardt hade enligt Berton åtagit sig "på tok för många arbetsuppgifter" i filmen och även om han inte saknade fysiska förutsättningar för huvudrollen mäktade han inte ”teckna en konturfast bild av den bitterljuve Helge". Ett och annat "välgörande" avsnitt ingick dock i verket, t ex kvinnoslagsmålet: ”Sådan fighteranda har sällan setts på film och det vrålade publiken också gärna åt."

l MT hörde Jurgen Schildt ”ett dystert genljud av den svenska bygdefilmens frejdigaste klavertramp”: ”Det är inte litet man lyckats få med av ansträngd märgfullhet och krystad bygderealism; här finns nästan alla de ingredienser som en gång gjorde den svenska bondefilmen till ett så sorgligt kapitel: famntag i höladorna, brännvinsorgier, slagsmål, våldtäkter, högläsning ur postillan och en uppsjö av dammiga teaterskägg."

Ny Dags recensent beskrev filmen som "ett sällsynt helgjutet pekoral”;  Urban Stenström i SvD talade om " en kall penningplacering" och ”den kusliga livsåskådning som (-) vildmarkskolportaget Starkare än lagen vill pracka på oss”. Därmed avsåg Stenström i första hand berättelsens kvinnoideal (Anna), ”en torr och självrättfärdig människa, som vill lämna bort sitt barn, därför att det skulle ha ärvt 'dåligt blod' efter fadern, som hon tror vara en feg mördare. Margareta Fahlén har engagerats för att åt detta ideal skänka all den madonneskönhet hon förmår”.

I kören av ilskna röster lät Carl Björkmans (DN) mycket blid. Han erfor visserligen "några gånger (-) ett slags specialförvåning: man kvider inför en prästs salvelse, ett våldsamt bondslagsmål, en slutvinjett där forsens skum stänker över två filmsköna människors slutkyss", men inom sin genre stod filmen eljest ”över vad man brukar bjudas på" och den skulle säkert gå hem ”hos den mycket breda publik till vilken den siktar”.

Kommentar

Den uppländske författaren Joel Bernhard Nordh (1900-1972)  prövade efter genomgången folkskola en ängd skilda yrken – gjutare, sågverksarbetare, rallare, skogshuggare - och gjorde sig därvid förtrogen med den svenska lappmarken. 1936 slog han sig ned i Uppsala för att ägna sig åt författarskap. Med ett 30-tal romaner, framför allt starkt dramatiska vildmarksskildringar i Jack Londons anda, vann Nordh betydande popularitet inom och utom Sverige. ”Starkare än lagen” utkom 1943 på Lindblads Förlag i Uppsala men övertogs 1960 av Wahlströms Bokförlag i Stockholm och var då ännu efterfrågad.

Två andra romaner av författaren filmades: ”Under frostpiskan"  (1938),  som blev Flickan från fjällbyn (1948/35), och ”Ingen mans kvinna” (1946). I det senare fallet fick filmen behålla romantiteln (1953/25).

En plan att filma "Starkare än lagen" fanns efter krigsslutet och Kungsfilm gjorde sonderingar för samproduktion med norsk intressent. För denna inspelning hade Bernhard Nordh i samarbete med Arne Mattsson skrivit ett komplett scenario. Projektet föll emellertid och det tidigare scenariot användes ej i Sandrewproduktionen.

I sitt slutliga skick visade filmen ett par väsentliga avvikelser från romanen. Pojken Erik är Helges i ett tidigare förhållande och alltså inte Annas,  Mimmi överger Helge men dör inte, och Anna kommer till insikt om att det är skillnad på lag och rätt genom att under sin uppländska vandring skjuta ned draghästen för en grupp hotfulla och tjuvaktiga tattare. Bernhard Nordhs syn på rätt, blodsband och främmande inslag i det svenska folkhemmet var, som SvDs kritiker ville antyda, kanske inte helt demokratisk.

Filmen inspelades i två omgångar. Vinterscenerna togs i april och man fick leta sig fram till platser där det ännu fanns snö. Sommar- och ateljétagningar ägde rum i augusti med kompletteringar senare under hösten i närheten av Stockholm. För att minska kostnaderna och underlätta rörligheten i fjällmarkerna togs endast bild. Ljudet eftersynkroniserades. Bengt Logardt var huvudansvarig för regin men assisterades av Arnold Sjöstrand.

Margit Carlqvists fysiskt generösa utspel i den norrlandsexotiska rollen som Mimmi rönte internationell pressuppmärksamhet och torde ha underlättat exporten av filmen. Hon presenterades bl a som konkurrent till en annan samma år nakenbadande svensk skådespelerska, Ulla Jacobsson i  Hon dansade en sommar (1951/27).

NHG

 Källa: Svensk filmografi nr 5, 1950-59.