Min Bernhard Nordh.
För mig personligen hör Marsliden och Fatmomakke samman. Tre anledningar till detta:
- Minnet från Elias Olofs begravning 1941 i Fatmomakke.
- Boken – I Marsfjällets skugga.
- Deltagande i ungdomsläger påsken 1952 i Marsliden.
Min mormors far var Elias Olof Hansson, Björnjägaren. (1848-1941). Mormor, Kristina Emelinda, (1873-1972) var äldst av Elias Olofs och hans hustru Eva Erikas (1846-1892) 10 barn. Mormor gifte sig i Umnäs med Robert Johansson och eftersom min mor var ensamstående växte jag upp med dem och därför var det naturligt att jag fick följa med på Elias Olofs begravning, midsommaren 1941. Morfar skjutsade oss med häst och vagn till Morka, därifrån åkte vi buss över Dikanäs till Fättjaure. båt till Gielas och till fots till stranden av Ransarn där en båt skjutsade oss till Övre Selet. Därifrån hade vi sällskap med en av mormors bröder och några från hans familj. Det var långt att gå mellan sjöarna och det var en lättnad när vi äntligen var framme. Från själva begravningen minns jag inte så mycket. Kistan var redan nedsatt i graven men jag minns den fyrkantiga kanal av trä, där prästen släppte ner de tre skovlarna jord. Vid de besök som jag senare har gjort som vuxen har jag besökt kyrkogården som ligger så vackert nära sjön.
Boken -I Marsfjällets skugga var nog en av de tidigaste läsupplevelser som jag har starkast minne av. Mellan vedlådan och järnspisen i vårt hus rymdes en stol och där var det skönt att sitta och läsa under kalla vinterdagar. Om jag dessutom hade fått köpa några torra och stenhårda fikon hos PO Larsson och knaprade på dem under läsningen var livet fullkomligt! Märkligt nog har jag inget minne av att jag då förstod att det handlade om mina anfäder och deras liv och hårda strapatser. Förmodligen därför att det inte var någon som tog del av vad jag läste och samtalade om bokens innehåll. Det är svårt att överskatta den betydelse Bernhard Nordh har haft för att synliggöra och göra nybyggarnas liv i Lappmarken känd.
Först när jag var på Kyrkans ungdomsläger i Marsliden påsken 1952 började jag förstå vilken fantastisk släkt som jag tillhörde! Tillsammans med ungdomar från många platser i Sverige och inte minst med Herman Grönlund, som var en av deltagarna, fick jag uppleva Marsliden och dess omgivning. Dagslånga skidturer mot fjällmassiven Ropen och Kakkankaise, rast i Apelsinklyftan och härliga utförslöpor ner mot byn, minns jag med glädje. Likaså när vi åkte skidor till Fatmomakke på påskgudstjänst! Men även upplevelser av de svårigheter som de första nybyggarna hade med dåligt före och långa avstånd. Platserna som boken handlade om blev konkreta och påtagliga och även människorna. Några av oss besökte Isak Larsson (1871-1953) i hans stuga och han berättade från sitt innehållsrika liv.
Under senare 1970-tal och början av 1980-talet hade jag förmånen att ha Anders Larsson som lärare i Storuman, där jag var skolledare, och fick mera information om Marslidens och dess nybyggare.
Vid ett besök hemma hos honom visade han mig bland annat Elias Olofs potatisland.
Jag berättade för en av våra flickor, som skulle vara med på Anders första lektion på högstadiet, att nu skulle de få en ny lärare. Han var mycket liten, så de skulle vara extra snälla. Hon berättade att klassen hade samlats i klassrummet och satt och väntade. När de hörde steg i korridoren tittade de på dörrhandtaget och när han öppnade fylldes hela dörröppningen och alla elever lyfte på huvudet som på kommando. Anders var närmare 2 meter lång!
Flera sommarbesök har jag gjort under senare år och glatts och imponerats av det intresse som finns och de insatser som görs att bevara och tillgängliggöra nybyggarnas och Marslidens historia! Jag rekommenderar deras hemsida!