Ordstriden om krigsslutet
I den ena ringhörnan: Bernard Nordh. I den andra: Olof
Lagercrantz. En
ojämn match där den senare vinner en klar poängseger? Säg inte det, för
här handlar det inte i första hand om det litterära fotarbetet utan om
synen på det finska vinterkriget - och det hela slutar med att Lagercrantz
kastar in handduken.
Alla ronderna refereras i den senaste utgåvan av Bernard Nordh-sällskapets
årsskrift under redaktörskap av Torsten Gavelin. Det är en spännande
läsning, sammanställd från olika källor.
Den 30 november 1939 började det finska vinterkriget. Olof Lagercrantz var
en av de svenska intellektuella som engagerade sig för Finlands sak. Bland
annat var han med och skrev broschyren "Finlands sak är vår", en titel som
skulle komma att bli samlingsparollen för dem som på olika sätt slöt upp
på den finska sidan. Ungefär 8000 svenskar tog värvning i den frivilligkår
som reste över till Finland för att slåss på den finska sidan.
Frivilligkåren hade en egen tidning, Den frivillige, vars redaktör var
Olof Lagercrantz.
Bernard Nordh hade inga tankar på att bli frivilligsoldat. Däremot ville
han gärna resa över som journalist för att med egna ögon rapportera om vad
som hände i Finland. Så gjorde han också - på skidor tog han sig in i
norra Finland.
Han intervjuade civilbefolkning och soldater, både svenska frivilliga och
ryssar. På ett sjukhus delade han ut cigaretter till ryska soldater som
visade honom stor tacksamhet. Han lät sig också intervjuas i den
sovjetiska radions svenskspråkiga sändningar och uppges ha yttrat
förståelse även för den ryska sidan.
12 mars 1940 slöts freden mellan Finland och Sovjetunionen. Det var en
hård fred för Finland som tvingades avstå stora områden. I ett extranummer
av Den frivilige rasade Olof Lagercrantz - mot den svenska regeringen:
"Vårt Sverige, som vi älskade, svek sitt broderland, svek sig självt, svek
allt vad tro och heder heter i världen. Vi skämmas nu inför våra finska
bröder. Vi låge i dag hellre stupade där ute vid fronten, än tvingades
återvända till ett land, som alltjämt styrs av en vanärans och
neslighetens regering."
Olof Lagercrantz lät även via TT meddela att soldater i frivilligkåren
spontant och i bottenlös förtvivlan slitit av sig sina uniformsmärken.
Bernard Nordh, som själv var på plats vid krigsslutet, delade inte alls
Lagercrantz syn på händelseförloppet och i en kontroversiell artikel i
Uppsala Nya tidning 27 mars förklarade han bland annat, att den "spontana
förtvivlan" som Lagercrantz talat om föregicks av hätska flygblad där de
finlandsfrivilliga uppmanats att just "slita märkena från sina
vapenrockar".
Den politiska bitterhet som Den frivillige gav uttryck för gentemot den
svenska regeringen fick, enligt Nordh, som indirekt effekt en tilltagande
finsk ilska mot svenskarna på plats i Finland. Nordh ger i sin artikel
exempel på "svenskhatet" och hur även de frivilliga anklagades för att
vara snyltare och förrädare. Han citerar "förräderianklagelserna" ur Den
frivillige och lägger till (om dess redaktör): "Detta är skrivet av en
person som inte själv luktat på krutet."
Bernard Nordhs artikel i Uppsala Nya Tidning väckte upprördhet och debatt.
Motinlägg publicerades, men Nordh höll fast vid sin ursprungliga linje:
att freden var hård för Finland men den bästa som då gick att få och att
Den frivillige och dess redaktör agerat ansvarslöst.
Många år senare, när Olof Lagercrantz vandrat vänsterut politiskt,
intervjuades han av Matts Heijbel inför den senares Bernard
Nordh-biografi. Lagercrantz förklarade då sin och Nordhs publicistiska
roller vid krigsslutet så här:
"Det Nordh skrev var mycket kontroversiellt. Men han var nog klokare än
jag. Det var flott av honom att våga. Han gick emot en stor folkrörelse.
Nordh gav på ett aktningsvärt sätt uttryck för en klok syn."
Vid sidan av fejden Nordh-Lagercrantz innehåller denna rikhaltiga
årsskrift bland annat två noveller av Nordh, skrivna 1940 och 1941, och
båda med kriget som bakgrund. Förbluffande lågmälda och mycket läsvärda.
Anders Sjögren