Min Bernhard Nordh

Bernhard Nordh – fängslande berättelser

En dag i november 2006 var jag i Ermelo, ett femtiotal kilometer hemifrån, och gick runt i den lokala secondhand-butiken. Efter att ha skaffat mig en snabb överblick av vad affären hade att erbjuda, gick jag till bokavdelningen. Som man kunde vänta sig i en affär som denna var variationen bland böckerna enorm. Efter en stunds sökande fann jag en bok med titeln: ”Het geslacht Pålsson” (Släkten Pålsson, red. anm.) Fastän teckningen på omslaget antydde att det var någon slags regional berättelse så var det det svenska namnet Pålsson som tilldrog sig min uppmärksamhet. Baksidestexten innehöll en kort beskrivning av bokens innehåll: Historien om de första nybyggarna i Marsliden, väster om Vilhelmina i sydvästra Lappland. Eftersom jag varit där två gånger behövde jag ingen längre betänketid. ”Köp boken”!

Boken visade sig innehålla två romaner av Bernhard Nordh. Böckerna hörde ihop och beskrev historien om Lars Pålsson och hans hustru Britta som gick ut i vildmarken som nybyggare med sina sex barn.

Nordh berättar för oss om den här familjen som om han själv levt med dem, med ett förvånande skarpt öga för detaljer och med stor medkänsla. Och ändå är berättelsen realistisk och han beskriver verkligheten som det var. Hungern var så svår att döden var helt nära och tidig frost fördärvade potatis och korn över en natt. Jakt på björn och järv! Till allt detta kom livet i total ensamhet där närmaste granne bodde minst en mil bort och där inte alla samer var förtjusta i nybyggarna. Betänk vilka avstånd som skulle överbryggas per fot eller på skidor! Men också rörande stunder när nybyggare och samer förenades vid ceremonier i kyrkan i Fattmomakke, ett litet samekapell där man höll gudstjänster endast två gånger per år med bröllop, dop och begravningar.

Och allt hopdiktat av Nordh? Nej, inte alls! Nordh hade rest runt i området år 1936 och talat med människor som kunde berätta om egna eller andras upplevelser av dessa första nybyggare. Särskilt Jonas Larsson, en av Lars Pålssons söner, berättade många historier för Nordh.

Efter att ha läst dessa två böcker fanns det bara tre böcker kvar. Olyckligtvis översattes bara fem Nordh-böcker till holländska, alla fem med berättelser från norra Sverige. Genom vår nationella digitala marknadsplats (www.markplaats.nl) var det ganska lätt att få tag i alla. ”Als de vorst haar geesel zwaait” (Undan frostpiskan) om hunger och allmänt sammanbrott av den lilla byn Kroksjö som tvingade nästan alla invånare att emigrera till Amerika. De måste gå över höga och farliga berg hela vägen till den norska kusten. Den historien är också byggd på verkliga händelser. ”De zon gaat op in het Gulbrandstal” (Ingen mans kvinna) handlar om två unga människor som försöker starta ett nytt liv genom att flytta norrut. Många svårigheter möter dem.

Vad var att göra när dessa fem översättningar är lästa? Två översättningar till tyska hjälpte mig att läsa ytterligare två Nordh-böcker. Hade jag nått gränsen nu? Ja, för tillfället. Det fanns bara ett sätt att få läsa fler Nordh-böcker – att lära mig läsa svenska. Fast jag har varit intresserad av Sverige och svenska i många år så är det Nord-böckerna som till slut fick mig att börja lära mig läsa svenska. Genom att plocka grammatik från läroböcker och ord från (internet)lexikon började jag läsa dessa svenska texter som Nordh skrivit. Mycket tidskrävande till en början men hoppingivande. Lära genom att göra! Och belöningen? Krypandet genom den svenska texten tycktes göra den ännu mer levande än förut. Berättelserna blev ännu mer fascinerande än när jag läste dem översatta till holländska.

Cor Wursten

IJsselmuiden, Nederländerna

(översättning från engelska Torsten Gavelin)