Min första kontakt med ”I Marsfjällets skugga”

Så här var det:

Jag var redan under gymnasietiden mycket intresserad av det här med radio. Det resulterade i att jag bestämde mig för att göra s.k. enskilt arbete under de två sista åren på gymnasiet i fysik. Första året fick jag tillåtelse att som enskilt arbete avlägga proven för amatörradiocertifikat eftersom det innefattade en hel del radioteknik. Andra året byggde jag en radiosändare.

För att få sitt certifikat räckte det inte bara med att kunna radioteknik. Det fordrades också förutom viss författningskunskap o.dyl. att man avlade godkänt prov i telegrafi (mottagning och sändning). För s.k. B-certifikat fordrades att man klarade 60-takt dvs. 60 tecken per minut eller om man så vill, ett per sekund.

Nu var det ju så att jag redan tidigare – innan jag kom på att utnyttja det hela för att göra enskilt arbete – hade börjat lära mig telegrafera. För sändningsmomentet byggde jag en enrörs lågfrekvensgenerator med tillhörande nyckel och hörtelefon. Mottagning lärde jag mig genom att lyssna på de utsändningar på kortvåg, som arméns signalskola hade ett par gånger i veckan.

Lyssnandet gick till så att jag flyttade ut familjens radio i köket och med lägsta tänkbara volym åhörde sändningarna (jag fick inte störa resten av familjen med de entoniga signalerna, vi bodde i en lägenhet som bara var 38 kvm). Efter mycket tragglande satt telegrafin som gjuten och gör det än vid 68 års ålder.

Nu till Bernhard Nordh! Sändningarna från signalskolan skedde dels i klartext, dels i krypto. Klartexten var hämtad just ur Bernhard Nordhs ”I Marsfjällets skugga” och när jag något så när började behärska telegrafimottagningens konst förhöjde bokens berättelse om människornas vedermödor i kultsjötrakten nöjet med att fortsätta lyssnandet och träningen. Minnet från dessa kvällsstunder vid köksbordet är fortfarande starkt och det är väl så att det man upplever i tonåren har en viss förmåga att lämna vissa spår.

Mvh Henry